Trotsar snyggtrenden

Posted on April 9, 2011 by Mona Wallin| 5 Comments

 

Fredag

Det har varit (eller är) #avatarvecka på Twitter, ett litet påhitt av @rockspindeln som många hakar på. Vi kan kalla det en lek som går ut på att byta avatar (profilbild) varje dag. Tidigare #avatarveckor har jag inte riktigt deltagit i eftersom det alltid är jag som står med kameran när det fotograferas i min umgängeskrets och familj. Det betyder att det varit problem att hitta bilder. Men sedan jag “fick” mina nya självporträttshjälpmedel iPhone 4 och MacBook Pro ser det lite annorlunda ut. Så nu har jag bilder på mig själv. Dock mest fula bilder.

Fulfaktorn stör mig lite eftersom det är så viktigt att vara snygg. Och på Twitter och Facebook tar ju de flesta chansen att visa upp sig från sin bästa sida. Fast det stör mig också. Jag tycker hela snyggtrenden är tröttsam.

Kanske beror det på att jag inte tycker det är särskilt kul eller intressant med mode och utseende. Visst måste även jag erkänna att det är viktigt, men min förmåga att prioritera det ekonomiskt och tidsmässigt är begränsade. Därför hamnar jag efter. Har ingen koll och står som ett frågetecken när folk pratar märken på skor och kläder. När jag ska klippa mig går jag till första bästa drop in eftersom det är omöjligt att boka in (prioritera) tid hos frisören. Om jag är nöjd med det? Nja, det finns ju stunder då det är lätt att känna sig bortkommen och det vore en lögn att påstå att jag inte känner mig som en bättre människa med nya (förhoppningsvis snygga) kläder och snygg frilla. Men oftast tycker jag att det funkar ganska bra ändå.

Så jag bestämde mig för att göra helt tvärtom under #avatarvecka. I söndags kväll kollade jag igenom bilderna på mig själv och valde ut de allra fulaste.

En sak till stör mig. Och det är att det här är riktigt jobbigt. Varje tweet tar emot rejält på ungefär samma sätt som när man har en riktigt stor självlysande finne mitt i ansiktet. Man vill helst bara gå och gömma sig. Men vad intressant det är att upptäcka hur mycket jag bryr mig om hur jag ser ut, trots allt. Särskilt jobbigt är det med tanke på att många vet att det är jag som twittrar för jobbet, så jag oroar mig för om min och i förlängningen jobbets trovärdighet ska påverkas negativt.

Egentligen tycker jag att det här är fånigt. Det är ju ändå fortfarande jag på bilderna. Om jag nu ser ut så där så må väl det vara hänt liksom. Varför skulle någon lyssna mindre på mig för att jag har dubbelhaka? Eller självlysande ögon?

This entry was posted in Att vara bara Mona and tagged , , . Bookmark the permalink.
  • http://www.helalf.se/ Helen Alfvegren

    Det här är ett riktigt intressant ämne och jag uppskattar verkligen din tolkning av veckan som gått!

    Avatarveckan startade som en protest mot att alla bara hade avatarer där de var uppiffade ute på krogen (jag med) och jag minns att jag fick kommentarer om att tjejer bara fick följare för att de hade snygga bilder. (För bara någon månad sen hörde jag en kollega berätta att han la till tjejer på både Facebook och Twitter som “vänner” för att de såg snygga ut. Sucken.)

    Idéen från början var att man skulle ta en bild varje dag för att visa hur man verkligen såg ut – något som inte höll i längden. Eller som i vissa fall – att över huvudtaget visa hur man såg ut – det är fortfarande många som gömmer sig bakom en logga eller tecknad bild (men de flesta har jag lyckats locka fram!). Även om inte det höll så är tanken inte att man ska vara snygg utan att man ska visa upp en sida av sig själv som ens följare aldrig annars får se. Jag tror starkt på att ju mer man delar med sig av sig själv desto mer får man tillbaka, oftast i form av relationer.

    Under veckan som gått har jag märkt av att de gnälliga utrop som yttrat sig ofta bottnar i hur personerna ser på sig själva. Det är rätt tufft att dela med sig av sju bilder om man knappt är nöjd med en. Kommentarer som “men jag har precis hittat en som jag gillar” eller “men jag har ju gått upp så mycket i vikt” bottnar i att missnöjet handlar om något annat än just avatarveckan. Jag är övertygad om att man kommer långt med ett leende eller tvärtom bjuder andra på ett leende. Skoja till det, gör en egen tolkning, det är fritt fram!

    (Det här är ett ämne som jag skulle kunna prata i evigheter om! Det har redan diskuterats om ens avatar är ens logga och jag har ifrågasatt om vissa inte följer för många när de hamnar totalt i blindo bara för att några få byter bild. Hur kan man inte kunna alla namn på de man följer? Varför följer man tillbaka av artighet? Det lär nog bli ett blogginlägg om det här, var så säker!)

    PS, tisdagsavataren är min favorit eftersom jag är en sucker för leenden. DS.

  • http://www.helalf.se/ Helen Alfvegren

    Det här är ett riktigt intressant ämne och jag uppskattar verkligen din tolkning av veckan som gått!

    Avatarveckan startade som en protest mot att alla bara hade avatarer där de var uppiffade ute på krogen (jag med) och jag minns att jag fick kommentarer om att tjejer bara fick följare för att de hade snygga bilder. (För bara någon månad sen hörde jag en kollega berätta att han la till tjejer på både Facebook och Twitter som “vänner” för att de såg snygga ut. Sucken.)

    Idéen från början var att man skulle ta en bild varje dag för att visa hur man verkligen såg ut – något som inte höll i längden. Eller som i vissa fall – att över huvudtaget visa hur man såg ut – det är fortfarande många som gömmer sig bakom en logga eller tecknad bild (men de flesta har jag lyckats locka fram!). Även om inte det höll så är tanken inte att man ska vara snygg utan att man ska visa upp en sida av sig själv som ens följare aldrig annars får se. Jag tror starkt på att ju mer man delar med sig av sig själv desto mer får man tillbaka, oftast i form av relationer.

    Under veckan som gått har jag märkt av att de gnälliga utrop som yttrat sig ofta bottnar i hur personerna ser på sig själva. Det är rätt tufft att dela med sig av sju bilder om man knappt är nöjd med en. Kommentarer som “men jag har precis hittat en som jag gillar” eller “men jag har ju gått upp så mycket i vikt” bottnar i att missnöjet handlar om något annat än just avatarveckan. Jag är övertygad om att man kommer långt med ett leende eller tvärtom bjuder andra på ett leende. Skoja till det, gör en egen tolkning, det är fritt fram!

    (Det här är ett ämne som jag skulle kunna prata i evigheter om! Det har redan diskuterats om ens avatar är ens logga och jag har ifrågasatt om vissa inte följer för många när de hamnar totalt i blindo bara för att några få byter bild. Hur kan man inte kunna alla namn på de man följer? Varför följer man tillbaka av artighet? Det lär nog bli ett blogginlägg om det här, var så säker!)

    PS, tisdagsavataren är min favorit eftersom jag är en sucker för leenden. DS.

    • http://monawallin.se mowa

      Det är ju superbra! Jag visste faktiskt inte (ursäkta min igorans) att det var skälet till att du satte igång #avatarvecka. Då blir det ju bara ännu bättre. Kunde inte hålla med mer. Många avatarer – särskilt tjejers är så välsnajdade så man tror de är fotomodeller hela bunten. när jag hör att killar följer tjejer för att de har snygga avatarer verkar ju helt befängt. Det är ju sånt vi ska slippa i sociala medier.

      Men å andra sidan, för en gångs skull har man chansen att välja hur man vill framstå och skapa sig en image. Det är ju lätt att förstå att folk vill passa på och göra det. Samtidigt blir det konstigt. Det händer ju titt som tätt att man träffar folk som är helt annorlunda än vad man trott trots långtida följ.

      Nu går mina tankar in på att det kanske också gäller vad man skriver. Vi skapar oss kanske en image där också. Alltid rolig, alltid först på det senaste, alltid bitter, alltid arg etc… Skapar vi stereotyper av oss själva på Twitter? Är det kanske okej? Det kanske är skapandet bilden av oss själva som vi vill vara som gör att vi gillar att hänga där? Kanske är det därför det känns så jobbigt att byta avatarer varje dag i en vecka – just för att vi blir tvungna att avslöja att vi inte bara är den personen, utan mycket mer, eller mindre?

      Kan dock meddela att jag inte fått en enda unfollow den här veckan, och kul att du gillade tisdagsbilden. Den är en av tre bilder jag använt den här veckan som togs i samband med 80-talsfesten för några veckor sedan. Då var det också bara att slänga prestigen och köra. Resultatet ser du ju. Väldigt ful, men hade otroligt kul. :)

    • http://monawallin.se mowa

      Det är ju superbra! Jag visste faktiskt inte (ursäkta min igorans) att det var skälet till att du satte igång #avatarvecka. Då blir det ju bara ännu bättre. Kunde inte hålla med mer. Många avatarer – särskilt tjejers är så välsnajdade så man tror de är fotomodeller hela bunten. när jag hör att killar följer tjejer för att de har snygga avatarer verkar ju helt befängt. Det är ju sånt vi ska slippa i sociala medier.

      Men å andra sidan, för en gångs skull har man chansen att välja hur man vill framstå och skapa sig en image. Det är ju lätt att förstå att folk vill passa på och göra det. Samtidigt blir det konstigt. Det händer ju titt som tätt att man träffar folk som är helt annorlunda än vad man trott trots långtida följ.

      Nu går mina tankar in på att det kanske också gäller vad man skriver. Vi skapar oss kanske en image där också. Alltid rolig, alltid först på det senaste, alltid bitter, alltid arg etc… Skapar vi stereotyper av oss själva på Twitter? Är det kanske okej? Det kanske är skapandet bilden av oss själva som vi vill vara som gör att vi gillar att hänga där? Kanske är det därför det känns så jobbigt att byta avatarer varje dag i en vecka – just för att vi blir tvungna att avslöja att vi inte bara är den personen, utan mycket mer, eller mindre?

      Kan dock meddela att jag inte fått en enda unfollow den här veckan, och kul att du gillade tisdagsbilden. Den är en av tre bilder jag använt den här veckan som togs i samband med 80-talsfesten för några veckor sedan. Då var det också bara att slänga prestigen och köra. Resultatet ser du ju. Väldigt ful, men hade otroligt kul. :)

  • Pingback: Avatarveckan dag 5, 6 och 7 | Helen Alfvegren