Ny övning ur writers block. Den här gången med en historisk tillbakablick. Eller nostalgisk om man vill det. 80-talet ska det handla om och det gäller helt enkelt att hitta på en historia som innehåller så många element från perioden som möjligt.
Lycka till! Om du antar utmaningen vore det roligt att få veta det på ett eller annat sätt. Kommentera, länka, twittra, ropa, ring på eller skicka brev.
Uppdatering:
Oj, så det kan bli när man postar bilder från mobilen… Den får vara kvar som bevis för att det finns en bild. Texten lyder:
Write a story set in the 19080’s. Use as many period elements as you can.
Min värsta handling som utförs regelbundet? Jag vet vad det är, men för att kunna förklara varför den är den sämsta behöver jag gå igenom några andra dåliga vanor.
Det skulle kunna vara martyrskapet som jag använder som ett tänkt maktmedel på hemmaplan. Det där som får mig att sucka högt och förklara hur synd det är om mig som måste plocka upp den där klädhögen på golvet eftersom ingen annan gör det. Eller som säger “Ja, jag gör väl det då” bara för att få vederbörande att förstå att det faktiskt är en uppoffring från min sida. Det är en mycket dålig vana.
Det skulle också kunna vara något matrelaterat. Den där ovanan att sitta och pilla i skålarna när jag egentligen ätit färdigt till exempel.
Att konsekvent vara inkonsekvent mot barnen är en dålig vana. Vissa saker kan förklaras vara strängt förbjudna eller åtminstone riktigt dåliga ena dagen för att släppas helt på nästa dag. Dålig vana.
En annan riktigt dålig vana jag har är att när något går fel av någon anledning så slår jag alltid på mig själv, oavsett hur många andra som varit inblandade i saken så ser jag min del i det hela som avgörande för misstaget.
Var och en för sig av dessa dåliga vanor är ju illa nog. Det är också illa att jag inte har något som helst problem med att bara ösa ur mig egenskaper jag har som är dåliga. Att jag är medveten om mina brister och ändå inte gör något åt dem. Utan ursäktar mig istället. Och är det något jag är riktigt bra på så är det att säga förlåt. Jag är så bra på det att jag nästan ber om ursäkt för att jag finns. Att krypa är skönt för den som inte kan gå.
Jag plockar upp klädhögen och ber om ursäkt för att jag suckar.
Jag äter upp morgondagens lunchlåda, säger förlåt och jag låtsas inför mig själv att det är sista gången.
Efter en inkonsekvens ber jag om ursäkt för att det kan verka förvirrande att olika saker gäller olika dagar.
När något gått fel ber jag naturligtvis också om ursäkt eftersom det oftast till största delen är mitt fel.
Alla dessa ursäkter, det finns säkert fler, men det här räcker säkert för att göra min poäng förstådd. Kan hända att det kan vara befogat någon gång då och då, men till och med min egen son tycker att jag är jobbig som säger förlåt hela tiden. Jag trodde att det var bra. Förut trodde jag faktiskt på fullaste allvar att det var en bra vana att be om ursäkt. Att det tydde på att jag var en människa med självinsikt och att det var eftersträvansvärt att vara medveten om sina brister. Det senare kan i och för sig vara gott, men det är väl för bövelen inte högintressant för omgivningen att informeras om dem hela tiden! Det enda som händer är att jag sätter mig själv i underläge och det är nog en av de vanligaste formerna av rädsla. Det är helt enkelt symptom på bristande självkänsla och rädsla för att lyckas. Hur hanterar man framgång? Om jag helt enkelt slutar med alla mina dåliga vanor så blir det ju bara det bra kvar och då kan det ju hända att jag tappar balansen. Det är också en rädsla för att få kritik. Hellre förekomma än förekommas, alltså bättre att säga förlåt innan skället kommer, för säkerhets skull.
Troligtvis är en bidragande orsak också önskan att vara folk till lags och att uppfattas som snäll och trevlig. Men jag måste verkligen ifrågasätta den önskan. Är det verkligen snälla och trevliga människor vi beundrar mest? Vill jag verkligen att det ska vara det man säger om mig? “Jo, hon är snäll och trevlig, precis som den där kon vi träffade i hagen på landet”. Jo, visst, jag vill vara snäll, men hur snäll måste jag vara? Måste jag bara vara snäll? Och är det verkligen snällt ursäkta sig för allt och alla?
Vet ni vad Zebulon Macahan, ni vet han i familjen Macahan, har för måtto? Jo: “Never apologize”. Han är snäll. Men han är också respektingivande, och riktigt tuff. Det är väl mer eftersträvansvärt än någon sorts pöl av ingenting.
Jag MÅSTE sluta ursäkta mig. Har jag inte ursäkten att ta till så får jag ju faktist ta mig i kragen och se till att jag inte gör alla dessa saker som leder till att jag känner att en ursäkt är på sin plats. Det skulle kunna vara så enkelt som att:
Inte plocka upp klädhögen
Låta bli att äta upp morgondagens lunchlåda
Helt enkelt bestämma vad som gäller och plocka bort regler som jag inte följer i alla fall
Inse att allting inte är mitt fel
Min värsta vana ska jag sluta med. I morgon har jag min första ursäktfria dag. Jag tänker inte be om ursäkt ens om det är befogat, bara för att. Så förlåt i förväg om jag är otrevlig mot dig i morgon…
I nästa månadsskifte byter jag teater, guld och glamour på Dramaten mot natur, mångfald och miljö på Svenska Naturskyddsföreningen. Det blev klart igår då jag både pratade med min nuvarande och skrev kontrakt med min kommande chef.
Från det ena drömjobbet till det andra. Kanske ur askan in i elden, men mest ser jag det som att jag går från den ena utmaningen till den andra. Miljökommunikation var egentligen det jag hade kikarsiktet inställt på när jag började min utbildning på Medieinstitutet, men teaterspåret föll sig naturligt eftersom jag ändå höll på med det på min fritid.
Som webbredaktör med inriktning på sociala medier på Svenska Naturskyddsföreningen kommer jag att ingå i ett team (om än litet) av webbfolk som inser att det finns mycket att göra både på sajten och externt. Det ska bli riktigt roligt att ha folk att bolla idéer med och att kommunicera frågor som jag har utbildning i samt förståelse för på olika nivåer. Samtidigt har jag den största respekt för vad jag ger mig in på. Det SNF säger har stor inverkan på många instansers beslut varför det blir oerhört mycket viktigare att noga tänka igenom strategin för varje sakfråga, fel och missuppfattningar kan ju få oerhörda konsekvenser både för individer, samhällen och framförallt – vår planet. Dessutom ser jag det som en stor och viktig uppgift att göra det lättare att ta till sig information om vilka strån vi som individer kan dra till stacken och att stötta lärare och föräldrar i att få framtidens vuxna att förstå, uppskatta och respektera naturen. Helst genom att uppmuntra dem till att besöka den. Som lärare mötte jag alldeles för många barn som inte visste skillnaden mellan svamp och mossa, eller björk och en och som i princip såg skogspartiet utanför skolan som ett direkt hot mot deras hälsa.
Men innan dess är det mycket att göra. Förutom det vanliga med att hitta på, producera och kommunicera föreställningar och evenemang ska jag hålla ett föredrag tillsammans med chefen på ett seminarium som Kulturförvaltningen håller i för olika muséer och bibliotek. Förhoppningsvis har vi också hittat rätt person att ta över efter mig så att jag hinner göra en snygg överlämning. Självklart kommer det att bli tråkigt att lämna Dramaten, i det stora hela är det alldeles underbart att jobba där. Men det blir ju inte riktigt sorgligt eftersom jag går vidare till något som jag tycker är ännu bättre.
Nä veckans övning har inget med sunblock att göra. Troligtvis inte så mycket med vare sig sport eller lov heller. Såvida du inte har en riktigt dålig vana att ta lov lite hur som helst, eller sporta helt galet mycket samtidigt som du frenetiskt smörjer in dig i solkräm.
Veckans lilla utmaning är däremot lite mer personlig än vanligt. Nu får vi chansen att vräka skit över oss själva, blotta oss inför varandra eller helt enkelt ursäkta oss.
Ämnet är:
“Write about your worst habit”
Lycka till så hörs vi på fredag.
15 personer har svarat. Det är självklart inte möjligt att utifrån detta underlag dra några slutsatser, men jag ser ändå ett antal anmärkningsvärda tendenser.
På frågan Hur ofta går du på teater har
Aldrig (2)
1 ggr/år (9)
2-5 ggr/år (4)
Ingen går oftare än så, vi kan alltså konstatera att min läskrets inte är några theatreluvvies men parvlar sig i alla fall iväg. Då undrar man vad det är som får dem att gå, i de fall de faktiskt gör det.
Jag ställde frågan och fick följande svar:
När någon tipsar om en bra pjäs (10)
En bra recension (10)
Kända skådespelare och regissörer (10)
När jag känner igen namnet på pjäsen (2)
Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men observera att trots att man här hade möjlighet att välja fler alternativ var det INGEN som klickade i alternativen
Jag har bra koll och vet vad som ska komma
Jag ser en annons som väcker intresse.
Det är anmärkningsvärt när man ser hur teatrarna fördelar sin marknadsföringsbudget. Återigen, det här är bara 15 personer, men det visar ändå att det ligger något i min tes om att det är hög tid att åtminstone börja fundera på att förändra kommunikationen.
Sista frågan var “Vad tycker du om teater?” i kombination med den första är också intressant. Och här tänker jag närmast på de två som inte går på teater alls.
Alternativen var
Jag bryr mig inte ens om att gå dit. Det verkar tråkigt
En lyxig upplevelse (4)
Mossigt, tråkigt, sömnpiller
Jag vet inte så mycket men är nyfiken
Det är spännande och jag älskar teater (11)
Det är okej
Trots upprepade försök att få folk att erkänna att de tycker det är trist och att de inte bryr sig har de ändå valt att klicka på alternativ 2 och 5. Jag drar slutsatsen att de vill gå men kommer inte iväg. Nästa fråga till dem blir – vad skulle få dig att masa dig dit?
Nästa fråga till mig är: Varför använde du inte ett undersökningsverktyg som kunde publicera resultaten i grafer på ett smidigt sätt?
Funderar på om det inte börjar bli dags att gå upp nu. Det blir ju snart mörkt.
Lars fyller 40 i veckan och han firade det med hemmafest igår. Massor av kul människor, god mat och vin. Vad mer kan man begära? Jag glömde snabbt bort att jag ju inte tål att vara uppe sent och dricka alkoholhaltiga drycker. Tur att barnen är lugna och harmoniska.
Konstaterar lite sorgset att det inte blir någon SSWCrunch idag pga sjukdom. Läser Joinsimons ironiska inlägg och tänker att det nog är många som får sin självdistans prövad av det. På Lilla Gumman presenterar man idag Apples nästa produktutvecklingssteg. Judith som skriver på Internetionalisering publicerade också en kul bildstrip som visar skillnaden mellan marknadsföring, reklam, PR och Branding. Ungefär på den nivån är jag idag, det måste vara roligt för att fånga mitt intresse.
Igår blev det dock oväntat skoj på twitter. Innan jag åkte iväg på fest (måste poängtera det). En liten konversation om barn som sjunger, blev till prat om att stå på scen, vilket ledde till större kännedom om personen jag pratade med. Hon visade sig vara medial terapeut. Jag blev totalt exhalterad eftersom jag är jättenyfiken på vad det är men aldrig riktigt haft chansen att få reda på det. Fler personer anslöt och nu har vi bestämt en helg då vi sticker till Gotland och pratar spöken. Sådär ja, inte riktigt vad jag hade förväntat mig av den eftermiddagen, men något jag verkligen ser fram emot.
Min syn på det här med sjätte sinnet, spöken, andlighet, auror och sådant är att jag trots, eller tack vare min sådär lite lagom vetenskapliga bakgrund inte kan utesluta att det finns så mycket mer här i världen än vad vi uppfattar. Jag har aldrig sett eller hört något som skulle kunna ses övertygat mig, men det förklarar jag bort med att jag alltid har huvudet fullt med en massa annat.
En sak är i alla fall säker: Det inte går att förstå vidden av oändligheten. Och eftersom vår begreppsuppfattning ändå bygger på att saker och ting är oändliga så inser jag att det säkert också innefattar bristen på förståelse för vår verklighet.
Den gula villan på andra sidan gatan är mörk frånsett ett svagt ljus i ett fönster på övervåningen. Han ser konturerna av henne i det svaga ljuset. Mannen vrider på zoomen för att komma ännu lite närmare.
“Fan att hon inte kan tända taklampan, det går ju inte att se vad hon gör.”
“Har hon morgonrocken på sig? Hoppas hon har morgonrocken på sig.”
“Yoga! Ge mig lite kroppställningar!”
“Vad nu då? Varför släcker hon?”
“Där.”
“Schysst, där ser man bättre.”
“Klänning.”
“Synd. Blir ingen yoga ikväll alltså.
“Mmmm, galant, poor it up. Drink your martini here with me. Shit!”
“Såg hon mig?”
“Varför står hon i fönstret? Du brukar aldrig stå i fönstret!”
“Vad tittar du efter? Det där glaset skulle man vilja vara.”
“Släck strålkastarna för fan. Ska du stanna där biljävel? Var är hon nu då? Vem är det där? Ska han…”
“Hon går ut!”
“Du går ju aldrig ut.”
“Jävlar!”
Mannen suckar tungt. Lutar sig tillbaka i lädersätet. Suckar igen, ännu lite tyngre.
Ensam kvar.
Han vrider om nyckeln och trampar långsamt på gaspedalen när motorn var redo. Åker vidare.
Veckans utmaning ur Writers Block är att skriva någonting utifrån ordet Voyeur. Ett mycket vackert ord. Och bilden måste jag säga ger en hel del olika associationer.
Kristina Alexanderson efterlyser fler deltagare i vår lilla utmaning så även jag. Det vore superkul om fler ville vara med. Om man hakar på vårt lilla initiativ så får man varje vecka en ny utmaning. Det är jättekul att koppla in hjärnan på något helt annat än det vanliga som man brukar skriva om. Det är perfekt om man fastnat av någon anledning. Om man inte riktigt kan skriva det man egentligen vill men ändå har skrivklåda passar det också bra.
Visst, schemat är ju fullt ändå, den här veckan höll jag på att glömma helt att leta upp veckans utmaning. Och förra utmaningen publicerade jag halv ett på natten, så egentligen missade jag deadline då, kanske, men jag hade ju inte somnat i alla fall. ¨
Håll koll här eller Kristinas blogg eller på Twitter. Hojta om du vill vara med så ser jag till att du får veckans uppslag på valfritt sätt.
Jag ska mata geniet först. Sen kommer mitt förslag på Voyeurhistoria. Jag funderar på om jag ska berätta om mannen på bilden. Berätta vad han ser och varför han står med en kikare och spanar.
Andra har sagt