Tänkte ju ta tag i det här med mitt liv. I höstas utlovade jag ju ett tekniskt år.
Alla punkter förutom den sista har jag antingen brutit eller ändrat. Nätverkandet har gått lite bättre än tidigare men fortfarande långtifrån bra. Har varit på tre tillställningar på hela hösten, en tweetup och två prisutdelningar (vet inte om de räknas). Träning har det inte blivit någon alls, det där sunda förhållandet till mat orkar jag knappt kommentera och något WordPresstema från grunden har det inte blivit, istället valde jag att installera atahualpa som går att fixa med lite som man vill.
Men istället för att ha dåligt samvete för det har jag insett att det är andra saker som ska stå på listan. Som att hitta något annat än jobbet som jag gillar att hålla på med. Jag har tex alltid velat lära mig att sjunga. Varför inte göra det? Eller gå en kurs på Stockholms improvisationsteater som jag länge velat göra? Medan jag väntar på en ny termin och att jag ska kunna bestämma mig för det ena eller det andra ska jag börja fixa lite här hemma.
Kanske Felix rum kan bli magiskt? Och vardagsrummet lite mer mysigt med skön belysning och snygga detaljer? Det känns lite som att vi flyttade in våra grejer för ett och ett halvt år sedan och inte brytt oss efter det. Med studerande sambo blir det till att vara kreativ och att leta på blocket, så donationer är välkomna…
Men – jag har också en hög tröskel att ta mig över när det gäller skoj. Jag har korats till världens tråkigaste människa den här hösten (av mig själv). Träffar eller pratar nästan aldrig med vänner och väljer föreningsstämman före personalfest på jobbet. Håller jag på att förvandlas till en socialt missanpassad? Hu! Finns det någon därute som gillar att hänga med mig, trots allt?
Imorgon ska jag boka klipptid. Det är dags för årets fixning.:-/ (Hur f_n hinner folk klippa sig var sjätte vecka?).
I torsdags listade Jack Werner 10 julkalendrar som han tycker är de bästa. Jag gillar dock Svt:s mest, den för vuxna alltså. 40 sekunder med animerade seriefavoriter varje dag, lovely. Här är dagens avsnitt.
Rim och reson
Idag, missar jag en femte arbetsdag pga den riktiga käftsmäll i form av influensa som besatte min kropp ca förra helgen. Pappersförbrukningen är dock nere på en halv toarulle om dagen jämfört med tidigare en hel. Kunde också titta på TV och faktiskt förstå vad de sa, så idag har jag lärt mig av Oprah och hennes gäst Goldie Hawn att man blir lyckligare av att ta låsa in sig i ensamhet och andas en minut om dagen. Kan ju vara värt ett försök.
Är det något gott den här sjukdomstiden medfört så är det just insikten av att jag. måste. sluta. stressa upp mig. Jag har insett att jag inte är ett offer för omständigheterna. Jag måste ta kontroll över situationen själv och helt enkelt låta saker vänta. I mitt jobb blinkar och plingar det hela tiden och eftersom jag är en sån där person som har svårt att skjuta upp saker så agerar jag till slut som en person med typ alla bokstavskombinationer there is… But NO more!
Regel: Fokusera på en sak i taget! Ta den där minuten så fort det börjar kännas omöjligt.
När jag vaknade i morse efter att ha drömt att farbror Jakob och tant Emma fått sin bäbis, så fanns ett meddelande i min telefon. Bättre kan väl inte en dag börja?
Hej, jag heter Mona och jag är en missbrukare. Jag har ett konstant och ständigt behov av bekräftelse och måste kolla av Facebook, Twitter, forum,wordfeud och blogg hela tiden för att se om det har kommit in någon kommentar, gillning, eller nytt drag på Wordfeud. Och jag är omättlig.
Har det kommit en gillning så blir jag besviken för att ingen kommenterat. Finns det kommentarer så vill jag ha fler. Och jag fortsätter att kolla hela tiden. Jag måste vara ständigt uppkopplad och får ångest av att inte ha koll, så det är lite jobbigt att till exempel gå in i duschen, för att inte tala om hur svårt det är att gå och lägga sig. Ett annat tecken på att jag är djupt nere i skiten är att jag ursäktar mig och (halv)ljuger för min familj. Jag ursäktar mig med att det är roligt och min familjs protester tystar jag ner genom att förklara hur otroligt viktigt det är att jag svarar exakt just nu.
Med en mängd personliga kanaler och minst lika många för jobbets räkning finns det ett fantastiskt utbud av möjligheter till påfyllning av mitt omättliga bekräftelsebegär. Om det inte kommit in något nytt så kollar jag mailen för säkerhets skull. Jag är beroende av att andra visar för mig att de vet att jag finns.
Det här har inte varit ett problem förrän nu, för några dagar sedan. Jag har upptäckt att jag fått mycket svårt att gå och lägga mig på kvällarna och har försökt analysera mig själv, och detta är vad jag kommit fram till: Jag är en fullkomlig junkie! Dessutom är jag ju en riktig martyr eftersom det mesta av mina avtryck förblir okommenterade. Det ger samma känsla av tomhet som när jag var tonåring och fick veta att ingen hade sökt mig på telefon medan jag varit hemifrån.
Jag hoppas innerligt att det går att bota bara de värsta symptomen, för total avhållsamhet är jag inte intresserad av, aldrig! För bortsett från det maniska så älskar jag alltihop.
Nu ska det bli ordning och reda på saker och ting. Bevakningsprofiler i connycom är uppsatta och mål är satta både för bevakningen och för bloggen. Med detta vill jag samla ihop data och innehåll som visar det jag redan vet – att väldigt många är intresserade av våra frågor, och av oss, samt att de pratar om det på internet.
För egen del känns det riktigt bra att börja få styrfart och tydligare riktning som jag saknat mer än jag förstått själv.
Och så kom dagen då Google+ släpptes för företag och organisationer. Kommer Google+ att bli en tjänst att räkna med i framtiden? Jag måste säga att jag lockas av möjligheten att koppla aktiviteten till Google analytics. Även om jag ogillar att ha den sortens tänk som ingång i arbetet med att socialisera kommunikationen för min arbetsgivare så skulle nog en sådan koppling kunna hjälpa till att svara på frågan “funkar det?” vilket är en fråga jag behöver kunna besvara för att kunna gå vidare internt. Sen skulle det ju kännas bra att få lite mer svart på vitt “att det funkar”…
Jag älskar vanligtvis nya tjänster, för de kan oftast göra en massa coola saker. Men förlåt mig. Det här känns bara jobbigt just nu. För visar det sig att det blir så att man måste hänga på Google+ också kommer åtminstone inte min tid att räcka till, om vi inte tagit oss till nästa steg innan dess, vill säga. Se där, nu fick jag negga lite också.
Idag vid middagsbordet, direkt efter att Stora F varit ute på bus-och-godis-turné, satt vi och pratade om hur lustigt det är att Halloween inte ens fanns i min och Johns världsbild när vi var i samma ålder som Stora F och Lilla L är nu. Däremot var ju skärtorsdagen vår stora högtid då vi kunde räkna med överflöd av godis i en skål (eller tekanna i metall). Visserligen betalade vi med små hemmaritade påskkort istället för att hota med bus, men annars är det ju samma sak. Bara olika kostymer och årstider.
Jo, jag älskade att gå påskkärring. Säkert lite för länge för att kunna anses vara cool, men inte ville jag missa chansen att skramla ihop till ett halvkilo godis innan åldern utgjorde ett definitivt hinder. Trots mina glada påskminnen vägrar mina barn att gå påskkärring. Det är väl konstigt? De gillar ju bus-eller-godis. Och de borde väl inte heller vilja missa ett tillfälle till godis i överflöd, tänkte jag, innan jag kom på det. Jag kom på vad det var som fick Stora F at som treåring gråtande förklara att han aldrig mer skulle gå påskkärring. När jag kom på det drabbades jag av ett hysteriskt skrattanfall. Jag lovar att det inte är det allra minsta konstigt. Du kommer definitivt att hålla med när du hör historien:
Stora F, 3 år, kläddes upp i kjol och sjalar, huckle på huvudet, små söta fräknar i ansiktet och tekannan sattes i hand. Lilla L – då en snart ettåring fick fräknar och huckle och fick sitta på mammans arm. Sen gick de ut på bygden alla tre. Mamma Mona hade fått en briljant idé som skulle lära hennes barn att det är roligt att ge. Och påskkärringgrejen – det där med att tigga godis – tyckte hon kändes fel. “Inte ska man väl lära sina barn att tigga godis”, tänkte mamma Mona, och vände på det hela.
Han skulle naturligtvis inte tigga godis. Han skulle ju få ge bort godis istället. Hon utrustade alltså tekannan med alla möjliga sötsaker och kvittrade glatt till sin lilla son att han skulle bjuda alla människor de mötte. När pojken visade tecken på tvekan kvittrade hon att människorna skulle bli så glada och “det är väl roligt att göra människor glada?”.
Tanken var att folket skulle bli jätteglada och le lite snett och tycka att den då lilla pojken Stora F var den mest generösa och snälla lilla pojken man någonsin träffat varpå han skulle få stärkt självförtroende och verkligen uppskatta gesten “att ge”. Det var väl fint tänkt?
Det var bara det att människorna inte riktigt var med på noterna. De var vana vid att påskkärringar tiggde godis. Därför tog folket omvägar och tittade bort när lilla Stora F närmade sig dem med sin tekanna. Några fräste något i stil med att de inte hade något att ge. Väldigt få tog sig tid att lyssna på vad han hade att säga och den modiga lilla killen blev alltmer modstulen och förvirrad.
Utflykten avslutades med att Stora F förtvivlat föll i gråt och förklarade att det där med påskkärring verkligen inte var något roligt och att han inte alls ville ge bort godiset. Mamma Mona tröstade, fortsatt övertygad om att det var en god strategi och fortsatte att tycka det, ända till Halloween sex år senare (idag) när hon plötsligt förstod vad som hade hänt i huvudet på lilla Stora F den där skärtorsdagen, och varför han därefter tvärvägrat att gå påskkärring.
Stora stora hallonen. Eller så skulle det stå Halloween och jag postade på iPhone och den hittade på lite på egen hand. Det ska med en liten Missa inte den lilla skräckfilmen här också. Årets mästerverk, många produktionstimmar ligger bakom. Kommer snart.
Att bryta mönster är alltid bra, det ger en känsla av lyx till vardagen. I tisdags skrev jag ner receptet på tisdagslyx, en mer oväntad variant av fredagsmyset. Idag bjuder jag på receptet på torsdagslyx.
För att fixa till torsdagslyx kan man till exempel ta en mamma som har födelsedag, möta upp familjen på valfri snabbmatsrestaurang i stan för middag och sedan promenera genom stan på gator du sällan sätter fötterna på tillsammans med familjen. Eftersom ni väljer spännande kvarter med små konstiga butiker* så märker inte (eventuella) barn av att det är en bit att gå och traskar på som aldrig förr.
Väl framme hos födelsedags”barnet”; ring på, kliv in, byt glödlampa i hallen, grattiskramas och gå in och duka upp för kaffe och tårta. Sitt och babbla om allt mellan himmel och jord medan barnen leker. Skulle ett syskon dyka upp med sina barn har dina barn dessutom en kusin att härja med, då blir det extra roligt. Och lyxigt.
Sen kan du åka tunnelbana hem och känna den där harmoniska känslan av att du faktiskt har ett liv. Så att du har något att blogga om.
*konstiga butiker = som säljer till exempel peruker eller serietidningar och som inte heter seven eleven eller pressbyrån
Buzz
RSS
Twitter
Youtube
Facebook
LinkedIn