Så halva jobbet har vi gjort åt dig. Nu behöver du bara rösta på din favorit i respektive kategori.

Här är länkar till omröstningen för varje kategori:

• Musikbloggar

• Övriga kulturbloggar

• Film- och scen-bloggar

• Bokbloggar

Följ de nominerade bloggarna
Som en liten extraservice har jag skapat grupper till dig som vill följa bloggarna en tid innan ni röstar.

• Bokbloggarna
• Musikbloggarna
• Film- och scenbloggarna
• Övriga kulturbloggarna

(Klicka på prenumereraknappen under bloggtitlarna, så läggs de till din Google Reader automatiskt.)

För tredje året i rad kommer Kulturbloggen dela ut pris till Sveriges bästa bloggar i kategorierna

• Musikbloggar
• Bokbloggar
• Filmbloggar
• Övriga

Jag har fått den stora äran att sitta i juryn som utser vilka fem bloggar som nomineras i de fyra kategorierna. Dessutom har jag lovat att hjälpa till under själva prisutdelningen, vad jag kommer att göra är inte klart.

Men nu är det dags att nominera bloggar till prisutdelningen. Därför måste du, innan den 15 oktober lämna en kommentar på Stora kulturbloggsprisbloggen eller genom att maila till: nominera (snabel-a) storakulturbloggpriset.se

Två av de nominerade bloggarna ur varje kategori nomineras också till Kulturbloggarnas Kulturblogg – priset för alla kategorier.

Susanne och Camilla som spelar systrarna är grymma. Särskilt med tanke på vår korta reptid.

Nu blev det paus. Om en timme blir det publiktack, det är det jag väntar på nu när jag gjort mitt.

En sak är säker: teater är roligast på och framför scen. Det här med bakom skärmar är sådär. Thank god for iPhone.

Föreläsaren, tillika den pensionerade folkhögskoleläraren Rune, spelas av Helge Skoog

Jag fick den stora äran att närvara vid premiären av Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteatern. Till att börja med kändes det lite konstigt att se teater i jobbsammanhang på Stadsteatern, men det gick över när jag stötte på Magnus Florin, chefdramaturg på min hjärteteater Dramaten, i foajén.

Föreställningen är en 1 timme och 20 min lång, av Göran Palm välskriven blankvers framförd i föreläsningsform av Helge Skoog.

Temat är människans be- och fåfänga förmåga att sätta sig själv i centrum. Överordnad naturens resurser och krafter har människan befordrat sig själv och anser sig ha äganderätt till planetens rikedom kallar den resurser.

Även om jag  länge känt mig frustrerad över just det här mänskliga förfarandet togs ändå några för mig nya perspektiv upp. Bland annat hur både religion och politik ger oss alibi att fortsätta med denna så tydligt felaktiga tankesnurra. Men också att språket håller oss med definitioner som ur miljöperspektiv verkligen borde diskuteras. Vad sägs om “Svenska fåglar”, “Sveriges kust”, “De svenska fjällen”;

“Det gör att den natur som landisar och kontinentkrockar har skapat är, bland annat älv och ås och fjäll och sjö, ges skenet av att höra Sverige till”

Eller att vi pratar om mänsklighet och djuriskhet, tror inte tankegången behöver någon närmare förklaring. Det finns något som heter inhuman, men vad är motsvarigheten för djur? Härmed myntar vi ett nytt begrepp; inanimal. Så, då slipper vi problem med minkar som har ihjäl varandra på pälsfarmar, för plötsligt har vi ett ord för det.

Det fina programmet

Jag skulle kunna servera citat på citat här för programmet innehåller texten, i sin helhet, vilket är underbart, så gå helt enkelt och se den. Bli medlem i Naturskyddsföreningen så får du se den för endast 195 kronor istället för ordinarie pris, 260 kr. Kanske är det skälet som får dig att ta steget? För det finns även kulturella skäl att se just den här föreställningen.

Därför lämnar jag nu budskapet och går in på själva upplevelsen av föreställningen. Helge Skoog lyckades hålla intresset uppe på ett skickligt sätt genom att växla mellan humor och allvar, torr gammal stöt och klarsynt modernt tänkande individ. Tillsammans med överraskande avbrott av mer teknisk karaktär blev det riktigt roligt stundtals.

Sufflösen hade en mer framträdande roll än vad som är brukligt vilket också bidrar till både spänning och effekt. Det är alltid roligt med pjäser som leker med det traditionella för antingen man vill det eller ej så utmanas ens egna föreställningar om hur det ska vara. Fruktstunden á la dagismodell blev en skön stund för eftertanke med Naturskyddsföreningsälskaren Povel Ramel i bakgrunden.

Det är på tiden att teatern vågar ta en plats i det politiska och religiösa samtalet, framförallt att miljöfrågan tas upp på en av Sveriges viktigaste scener. Jag hoppas att de menar allvar och vill börja positionera sig. Ett gott tecken är att Naturskyddsföreningens medlemmar får rabatt, även om det helt säkert inte är de (vi) som behöver den här föreställningen mest. Men vare sig på Stadsteaterns hemsida eller på plats i foajén fanns någon information om rabatten. (Skärpning)

Viktigast av allt, och det jag kommer hålla tummarna för, är dock att Stadsteatern lyckas få in publik som inte vanligtvis lyssnar på liknande budskap i ABF-lokalerna. För det är där en sådan här satsning verkligen behövs. Min farhåga är dock att kultureliten (i detta fall recensenter och andra proffstyckare) ska prata ner den för att det inte är teater som vanligt, eller att de inte ids ta till sig budskapet som Elin Claeson på Sveriges Radio gjorde. Hon tyckte uppenbarligen inte att det passade med det dystra budskapet och skrattar nästan hånfullt när hon berättar om hur människan framställs som en liten fjärt i jämförelse med naturens krafter.

Det känns lite typiskt. I föreställningen tas just kulturen upp som en plats där människan definitift ställer sig själv i centrum, och det kan ju kännas som en nagel i ögat förstås.

Kulturbloggen var där och gillade det.

Kolla också in trailern.

Bilderna i det här inlägget är tagna med min iPhone och motiven kommer från Programmet som man kan köpa för 25 kronor i samband med föreställningen.

Flera faktorer bidrar till att föreställningen är något av det coolaste jag sett;

• Deras timing och skicklighet. Det såg (nästan) ut som film, fast de gjorde den samtidigt som vi tittade.
• Deras engagemang.
• Vetskapen om att manuset är skrivet av ca 50-100 personer på internet. Länken leder till ett filmklipp från ett samskrivningsögonblick.

Allt detta gör att föreställningen hade kunnat vara hur dålig som helst och det hade fortfarande varit ett coolt projekt, men nu råkar det vara så att det var riktigt roligt att se den också. Huvudpersonen – Jaqueline var en riktigt hårdkokt fd polis (och diskborste) som inte kunde låta bli att lösa mordet på den berömda rockstjärnan.

Historien kan nog ses som en karikatyr på deckargenren, med komiska poäng.  Vidare så bidrar naturligtvis själva formen till komiken, att gänget bakom alltihopa syns under hela föreställningen förstärker både komiken och upplevelsen som helhet.

Jag tycker dock att de borde ha gjort en trailer som liknar ett föreställningstillfälle. Det här gör inte upplevelsen rättvisa, men visar ändå en del av känslan som förmedlas av dockorna tillsammans med musiken och “scenerierna”. Gå verkligen in på deras sajt och läs bloggen.

15 personer har svarat. Det är självklart inte möjligt att utifrån detta underlag dra några slutsatser, men jag ser ändå ett antal anmärkningsvärda tendenser.

På frågan Hur ofta går du på teater har

• Aldrig (2)
• 1 ggr/år (9)
• 2-5 ggr/år (4)

Ingen går oftare än så, vi kan alltså konstatera att min läskrets inte är några theatreluvvies men parvlar sig i alla fall iväg. Då undrar man vad det är som får dem att gå, i de fall de faktiskt gör det.

Jag ställde frågan och fick följande svar:

• När någon tipsar om en bra pjäs (10)
• En bra recension (10)
• Kända skådespelare och regissörer (10)
• När jag känner igen namnet på pjäsen (2)

Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men observera att trots att man här hade möjlighet att välja fler alternativ var det INGEN som klickade i alternativen

• Jag har bra koll och vet vad som ska komma
• Jag ser en annons som väcker intresse.

Det är anmärkningsvärt när man ser hur teatrarna fördelar sin marknadsföringsbudget. Återigen, det här är bara 15 personer, men det visar ändå att det ligger något i min tes om att det är hög tid att åtminstone börja fundera på att förändra kommunikationen.

Sista frågan var “Vad tycker du om teater?” i kombination med den första är också intressant. Och här tänker jag närmast på de två som inte går på teater alls.

Alternativen var

1. Jag bryr mig inte ens om att gå dit. Det verkar tråkigt
2. En lyxig upplevelse (4)
3. Mossigt, tråkigt, sömnpiller
4. Jag vet inte så mycket men är nyfiken
5. Det är spännande och jag älskar teater (11)
6. Det är okej

Trots upprepade försök att få folk att erkänna att de tycker det är trist och att de inte bryr sig har de ändå valt att klicka på alternativ 2 och 5. Jag drar slutsatsen att de vill gå men kommer inte iväg. Nästa fråga till dem blir – vad skulle få dig att masa dig dit?

Nästa fråga till mig är: Varför använde du inte ett undersökningsverktyg som kunde publicera resultaten i grafer på ett smidigt sätt?

Igår var det prisutdelning. Sveriges bästa bloggar utsågs och bloggosfären flödar av inlägg om vinnare och mingel. Jag följde kvällen via twitterflödet och det kändes nästan som om jag var där. Jag hejade extra mycket på Kulturbloggen i kategorin nöje/kultur eftersom jag tycker att de gör ett fantastiskt jobb med att rapportera från det mesta som händer inom både musik, böcker och scenkonst. Tyvärr blev det inget pris för dem i år heller. 365saker som vann istället är visserligen verkligen värda sitt pris. Det är en fantastisk blogg som varje dag kommer med mer eller mindre galna tips om saker man kan hitta på. De firade genom att uppmana bloggare att starta sina egna 365-bloggar; den mest kreativa 365-bloggen som startas inom en vecka vinner den Samsung Galaxy-androidtelefon som de fick i pris. Åh, om Dramaten kunde starta en egen 365-blogg. Det skulle vara kul, och bra. Men det finns gränser för vad man hinner på 20 timmar i veckan.

Apropå Dramaten och blogg ja. I tisdags träffade jag regissören och ensemblen för Citizenship på Unga Dramaten och filmade lite. Pjäsen tar bland annat upp det där med att vara sig själv vilket jag tog fasta på och frågade skådespelarna vad det innebär. Jag tänkte att de som nu jobbat med det under några veckors tid borde veta. Och det tyckte jag att de verkade göra. De sex filmerna kommer att publiceras en per dag på Ta sceningången, men den som är så där nyfiken och vill veta NU hur man gör för att vara sig själv kan smygkika i Dramatens Youtubekanal.

Så sakteliga börjar folk i huset snappa upp vad det är jag gör. Det händer att det kommer folk med idéer och jag tycker att de lyssnar mer intresserat när jag kommer med förslag. Vi har ännu inte några rutiner för hur kommunikationen i de nya kanalerna ska flöda in och ut i organisationen, men med större intresse och mer kunskap som kommer nog den ambitionen att växa fram.

Tipsade jag förresten om Mattias Boströms inlägg om hans twittrande från Piratförlaget? Jag kommenterade där och lovade nog att göra ett inlägg ur mitt perspektiv. Det ska jag göra också, men bidar min tid lite grann. Det som är intressant är att vi har väldigt olika organisationer bakom oss, olika arbetssituation, olika lång tid som vi jobbat i organisationen och olika mandat. Alltså måste också twittrandet läggas upp på olika sätt.

Det blev ett mysigt arrangemang. Adrenalinet pumpade rätt hårt när saker strulade, fast egentligen räckte det med tanken på att saker kunde strula. Arrangemanget planerades med rätt kort varsel och under tiden har det dykt upp för mig oväntade saker att fixa. Med bättre framförhållning och med nuvarande kunskaper om hur allt fungerar kan det bli ett toppenarrangemang nästa gång om Dramaten och Kulturbloggen vill fortsätta samarbeta.

Lite synd ändå att jag inte hann prata med fler av bloggarna. Särskilt som flera av twitterkompisarna var där. Avatarerna räcker inte till för att känna igen folk, så där, i folksamlingar.

Staffan Hellstrand och Sulo avslutade kvällen och passade på att göra reklam för Höga Låga, en helkvällsföreställning som ges på Södra teatern den 8 och 9 december.  Anna Hamilton fick tillfälle att slå ett slag för hennes musikdagbok som jag varmt rekommenderar. Hon var helt fantastisk på alla sätt, musik som går rätt in i hjärtat och som grädde på moset hade hon ögonkontakt med publiken nästan hela tiden. Det var också väldigt roligt att se det unga och inte än så väletablerade bandet Fuchsia.

Framförallt ska Rosmari Södergren ha en stor eloge. Denna fantastiska människa som, vid sidan av heltidsarbete och tonårsbarn, driver kulturbloggen och dessutom krystar fram en prisutdelning för Sveriges bästa kulturbloggare, drar dit stora artister och får en före detta kulturminister – Leif Pagrotsky – till prisutdelare.

Nu har jag i alla fall röstat på mina kulturbloggfavoriter, gör det du med.

Den 5 december klockan 16 blir det prisutdelning i Lejonkulans foajé. Dramaten sponsrar med lokal och jag kommer att vara där och släppa in för soundcheck och fix.

I fredags var jag hos JMW och pratade sociala medier och kulturbranschen med Brit Stakston, Björn Mellstrand och Britta blomberg.

Det är superviktigt att träffa folk som tänker sociala webben utanför arbetstid. Jag letar med ljus OCH lykta på jobbet efter folk som tycker det är viktigt och förstår vad det betyder. Några har jag hittat; Anders i biljettkassan har till och med börjat sätta sig in i Twitter, Niklas och Ulrika på press vill, men får inte tiden att räcka till. Lil Terselius tycker att jag är toppen, Magnus Roosmann har själv börjat blogga. Flera dramaturger, skådespelare, regissörer, producenter och scenfolk finns på Facebook och några av dem jobbar aktivt.

På mig ligger en stor uppgift att hitta den gyllene vägen – att hitta ett sätt att öppna huset på utan att någon ska känna att det går ut över den personliga integriteten. Eller den konstnärliga integriteten för den delen.

Dagens fråga: Går mystiken i teatern förlorad om man får se filmklipp från repetitioner, sminkloger och dylikt från teatern?

För mig är svaret självklart och jag förbannar min respektfulla personlighet än en gång. Snart ska jag transformera mig till typ Zeb Macahan, köra på och aldrig be om ursäkt.

Hoppas du inte missat våra livesändningar och filmer från Dramaten&-arrangemang.