http://www.youtube.com/watch?v=o_CeEoH3Pzw

J har ett fokus, att komma iväg så fort som möjligt. Jag har ett annat fokus – att inte glömma något mitt i allt. [...]]]> Utvecklinssamtal 7.45 för stora F – check! En bedrift för familjen sova-länge. Men jag hann ändå med en insikt om varför stämningen lätt blir pressad mellan de vuxna individerna i familjen.

J har ett fokus, att komma iväg så fort som möjligt. Jag har ett annat fokus – att inte glömma något mitt i allt. Mitt fokus leder ofta till att jag identifierar brister i hushållet. Till exempel kan det handla om bristande tvättrutiner eller att vi måste få ordning på våra pappershögar. Bristerna uppdagas ju i stressade lägen eftersom det helt enkelt inte finns tid att strosa omkring och undra “var la jag nu det där viktiga pappret som skulle med till skolan”. När jag noterar bristen gör mitt fokus på att komma ihåg att jag antecknar det. Inte på papper nej, utan rakt ut i luften. Då hör ju J det. Och han tolkar det som att jag tycker att vi ska åtgärda nu. Eftersom hans fokus är att komma iväg har han verkligen inte tid med att tänka på sådant. Och när han säger det tolkar jag det som att han tycker att åtgärderna jag föreslår är oviktiga. Och ja. Sen kan du nog räkna ut testen själv.

Hur som helst så lyckades vi komma i tid. Visserligen utan gympapåsarna (…) men ändå. Och jäklar vad bra han är på utvecklingssamtal den där nya magistern han har, vår lilla Stora F. Med ett direkt tilltal mot eleven, utan att osäkert söka efter föräldrarnas medhåll plockade han och Stora F fram det viktigaste som Stora F kan göra för att utvecklas. En halvtimme kändes jättelagom.

Och nu sitter(!) jag på tunnelbanan och har nyss hört meningen “linje 10 mot Kungsträdgården” i högtalarna för första gången på ett halvår. Ljuv musik i mina öron. Och oh så skönt att slippa leka Kinesisk tunnelbana-leken igen.

Följ min blogg med Bloglovin

Ja, och så har jag skippat skogen i bakgrunden till förmån för att collaget fortsätter utmed kanterna istället. Jag gillar det där lite röriga, det ska ju liksom spegla mitt huvud…

Jag hade ett superbra möte med Victor på Connycom idag [...]]]> …sitter nu och väntar spänt på nya kvällsöppet. Min favorit-efternamns-namne ska ju vara med.

Ja, och så har jag skippat skogen i bakgrunden till förmån för att collaget fortsätter utmed kanterna istället. Jag gillar det där lite röriga, det ska ju liksom spegla mitt huvud…

Jag hade ett superbra möte med Victor på Connycom idag på jobbet. Connycom är ett företag som har utvecklat ett enligt hörsägen bra bevaknings- och analysverktyg för sociala medier. Som det ser ut nu görs allt manuellt vilket medfört att bevakningen visserligen varit tillräcklig för att bemöta och agera samt att vi som jobbar med det har en bild av hur läget är. Men det är hög tid att ta det till nästa steg och göra mer kvalitativa analyser så att vi lär oss mer om relationen mellan våra aktiviteter och ekot och vilka som står för det samt hur vi på bästa sätt ser till att folk får den information de behöver och efterfrågar.

“med mera…”

Stora F är förkyld, så jag jobbade hemma idag så att han fick vara hemma och ta det lite lugnt. Jag hade inga möten, så varför inte? När Pappa J kom hem, helt slut efter en [...]]]> Förra helgen gick vi förbi bryggan och barnen badade. Idag är det dags att ta fram dunjackan. Högst märkligt.

Stora F är förkyld, så jag jobbade hemma idag så att han fick vara hemma och ta det lite lugnt. Jag hade inga möten, så varför inte? När Pappa J kom hem, helt slut efter en dag med Snövit på Medieinstitutet satte han på partiledardebatten som gick i repris från i helgen. När man är räkdoktrinerad missar man en massa, men jag hade ju hört talas om det oerhört mogna beslutet att inte medverka. Det där beslutet som S och V tog. Jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen. Så fantastiskt fånigt. Det är väl ingen hemlighet att det inte finns en cell i min kropp som sympatiserar med SD och när två partier uteblir från en debatt för att Jimmie Åkesson är där så drabbas väl ändå demokratin mer av S och Vs frånvaro, än av SDs närvaro? Eller är det så att där SD går in går vettet ut (eller aldrig in…) (eller hur blir det?).

Högst märkligt!

Så har jag alltså fyllt sådär ungefär ett halvt liv och ytterligare lite till. Den här gången tilldelar jag en present till mig själv för första gången. Vad jag får?

Jo – rätten att gilla och lita på mig själv.

GRATTIS!

Vitsippan står i backen!

Den svarta tavlan som nu målas är kaosartad. Skolan är i kris! Det finns ingen styrning! Eleverna tar över! Lärare är inkompetenta! Utropstecknen är många och alla har gått [...]]]> Sådärja. Skoldebatten är igång, och i ny form. Längst ner hittar du länkar till några huvudaktörer i debatten. Men hör först vad jag har att säga!

Den svarta tavlan som nu målas är kaosartad. Skolan är i kris! Det finns ingen styrning! Eleverna tar över! Lärare är inkompetenta! Utropstecknen är många och alla har gått i skolan och vet precis hur bra undervisning ska bedrivas.

Samtidigt pågår livet och lärarna gör sitt bästa för att skutta till jobbet på morgnarna. Fast beslutna om att lyckas med sitt uppdrag att hjälpa eleverna till kunskaper och att minst nå de mål som är satta av skolverket, och i bästa fall nå mål som eleverna själva satt upp.

På lärarutbildningen talas det om elevaktivitet och elevdemokrati. I verkligheten fungerar det olika och olika bra på olika skolor. Gemensamt för alla elever är dock att de lär sig bättre när hjärnan är på. Avstängda hjärnor tar inte emot särskilt mycket. Lärarens jobb är att se till att elevernas hjärnor är på.

Lärare är, precis som eleverna, olika. En del är fantastiska berättare. Andra är grymma på att ställa frågor och hålla i diskussioner. En del är fantastiska på att förklara saker som står i läromedel. Sen har vi de som skulle kunna driva igenom vilket projekt som helst för de är fullkomligt asbra på att hålla koll på allt och alla.

Enligt min mening handlar det alltså inte om huruvida det ska vara ordning och reda vid katedern eller grupparbeten i projektform. Frågan borde vara hur eleverna hålls vid liv, vakna och alerta på bästa sätt. Enformighet är definitivt inte svaret, utan hur lärarna ska orka och ha tid att genomföra undervisningen med de grupper elever de blivit tilldelade på bästa sätt.

Härmed hävdar jag att det är näst intill en omöjlighet att individanpassa undervisningen för 150 elever! Och att labba med 30 elever i klassrummet. Att variera arbetssätten och se till att eleverna behåller sin nyfikenhet kräver planering. Och handledning. Och en chef som stöttar. Och lugn, det vill säga färre individer och ämnen/individ att skriva omdömen om, hålla utvecklingssamtal med, och sätta betyg på.

Det finns skäl att kritisera lärarutbildningen. På de högre stadierna (ca 9:an och uppåt) behöver man som lärare mer fördjupade kunskaper i sina ämnen för att kunna ha ett friare förhållande till undervisningen, till exempel. Men – att undervisningen ska byggas på elevaktivitet måste få vara en grundpelare.

När katederundervisningen hyllas i debatten är jag livrädd för att det misstolkas av lärarkåren. Det värsta scenariot vore väl ändå en återgång till learning by fear. Betyder begreppet egentligen “lärarledd” undervisning? Eller betyder det, så som jag och jag tror många andra lärare tolkar det; att läraren sitter vid katedern medan eleverna jobbar i boken, läser en kortfattad text om Karl XII och svarar på frågor på texten samt skriver prov som innebär att kräkas upp det de råpluggat kvällen innan?

Svenska skolbarn mår bra, bättre än i de flesta andra länder. Det är ett bra ställe att ta avstamp ifrån. Att lärare har ett gott förhållande till sina elever är ingenting negativt. Ge dem nu tid, lugn och ro och ledning så kommer det att sätta sig. Skolan befinner sig mittemellan två system just nu. “Caligulasystemet” på ena sidan och “flumskolan” på den andra. Någonstans i mitten finns framgången och den kostar pengar.

Våga tro på den pedagogiska forskningen om hur barn faktiskt lär sig något (alltså inte bara till provet). Våga satsa på den. Det kommer att gå. Läraryrket skulle kunna vara världens bästa yrke och Sverige skulle bli världens bästa skola.

Macej Zaremba avslutar sin artikelserie om skola i fritt fall med att jämföra skolan med bilbesiktning. Det är ett lågvattenmärke, även om det finns många poänger i hans artiklar i övrigt. Men det blir tydligt att han faktiskt inte vet vad han pratar om i den sista artikeln.

Låt oss gå vidare och fortsätta tro på eleverna. Det är toppen att debatten inte bara tagit fart, utan också ny form. Jag hoppas verkligen att det kommer leda någonstans.

Följ skoldebatten online

Aftonbladets realtidsgräv: http://skolraset.aftonbladet.se/ som det pratas om på Twitter