Bara det vi använder och sånt vi kommer att använda när vi bor större.

Sex timmar tog det. Jäklar vad kontorsråttorna har jobbat nu. Ett tag trodde jag faktiskt inte att det var möjligt att bli klar. Nu är förrådet typ fullt fast med en gång. Ändå har vi fyllt de fem containrarna i grovsoprummet till bredden. (Hoppas ingen i vår BRF läser det här…). Det blir så när man tycker att det är superviktigt att spara alla sina gamla nallar, dockor, böcker. För varje rensning kommer jag ett steg närmare friheten. Den här gången sa jag tom hej då till Alexis.

Alexis

Min kära gamla nalle med bara ett öga kvar och ett stort sår på ryggen som luddblöder rejält. Dessutom luktar han fortfarande lite svagt av parfymen som jag tyckte att han behövde för sisådär en trettiotre år sedan. Den där djävulsliknande grejen med självlysande ögon som jag fick av Nettan och Anne på min tjugoårsdag när vi var au pairer i Providence, Rhode Island. Ursäkta mig, men varför har jag inte kunnat slänga den förut?

Tjugoårspresent med självlysande ögon

Eller de där oändliga kartongerna med skolböcker. Jag tycker att jag anstränger mig varje gång, men de tar liksom aldrig slut. Nu tror jag ändå att det här blev de sista.

De gamla skolböckerna

On y va

Jag kommer fortfarande ihåg första dialogen:

- Ah bonjour Christine!

- Ah salut Marianne, ca va?

- Ca va bien, merci, ca va?

- Ca va.

Lite senare sa de också Au revoir! Precis som jag, idag, till det fysiska beviset att jag faktiskt läst franska.

Jag kommer alltid att minnas den dialogen antingen jag har kvar boken eller inte. Vill jag återuppta franskan så lär det knappast bli med hjälp av On y va. Inte heller har jag för avsikt att ens ta i den här misshandlade lilla prinsessan som en gång var bara min… Båda armarna av, håret har aldrig gått att få styr på och ansiktet helt intryckt. Nä, inte ens Lilla L är det minsta intresserad. Så hej då! Det var kul, men…

Min finaste blunddocka

Den här gången klarade sig inte ens väskan, den där som hängt med genom hela mitt vuxna liv. Den med det heligaste innehållet. Väskan är Solna Orienteringsklubbs vidrigt fula orangea väska som hängt med på otaliga träningar, tävlingar och läger. Innehållet – mina gamla dockor och nallar som jag av någon outgrundlig anledning inte klarat att frigöra mig från. Förrän nu.

Väskan

Jag har nästan aldrig öppnat väskan. Har alltid tänkt att det som ligger där i ska vara så himla nostalgiskt viktigt. Idag tog jag en titt och hittade en massa grejer som jag tycker mig ha minnen av att aldrig egentligen ha gillat. Vad är det här för jäkla handdocka som jag inte kunnat släppa ifrån mig till exempel? Jag lovar att jag kommer ångra att jag slängde den när jag vill spela en dockteaterpjäs som handlar om ett försäljningsteam på affärsresa.

Vad är det här egentligen för något?

Och den här lilla sötnosen, som jag inte ens vet om hon är min? Hoppas nästan att mamma rycker in här. Om ens hon minns.

Docka som jag egentligen aldrig gillat...

Bästa och mest intressanta fyndet av alla gjorde dock John. Just som vi konstaterade att vi var dåliga genusföräldrar som sa att vi skulle spara Bigglesböcker till Stora F och Kittyböcker till Lilla L så dök det här – dagen bästa fynd upp.

Dagens fynd

Flickor göre sig icke besvär

Nu ser man vad vi har där och det är bara saker vi använder och böcker som vi hoppas få plats med i nästa boende. Honestly!
Nästa inlägg blir bilder på godingar som fick gå.

Herregud. Hur har all bråte fått plats i det lilla utrymmet?

Bilden är hämtad från iPhone-appen Backgrounds

Idag har jag fått tillfälle att berätta viktiga saker för mina barn. Saker som handlar om hur människor är. Eller hur de kan vara. Och hur de faktiskt är på Twitter.

Det kom sig så att middagen blev en aning försenad. Skälet till det var att ungefär precis när jag hade tänkt bara skriva ett snabbt inlägg på bloggen innan jag började med matlagningen så visade det sig att jag inte alls skulle det. Någonting hade hänt med bloggen. Jag kom inte in i adminläget.

Några snabba sökningar på wordpress.org fick mig bara att förstå att jag inte alls förstod vad jag ens undrade, än mindre vad jag letade efter. Vad kvarstår? Jo, som en reflex så öppnade jag en flaska vin och en burk oliver och lockade med det på Twitter.

Det som sedan hände är som en enda lång kärlekshistoria. Som vanligt när internet sätter igång så löser sig saker med gemensamma krafter och några spetskompetensiga superjusta extra hjälpsamma människor ba’ swoosh – så är det fixat.

I ungefärlig kronologisk ordning, tack till

@kalexanderson, @lenaside, @reuteras, @stielli, @moniqastwt, @sjumilakliv, @VimleAnna, @jocap, @jimmyaklund, @tdhse, @rockspindeln, @ennazus, @lolitaloco

Som alla bidrog till att ni slapp komma på bloggbegravning och istället fick fira en äkta bloggpåsk med återuppståndelse och hela tjiddevippen.

En stor burk oliver och en flaska vin till @reuteras, bara oliver får det väl bli till underåriga underverket @jocap och @lolitaloco som inte gillar vin för att ni tog er lite extra tid. @lolitaloco får också världens största chokladkaka för att hitta den exakt rätta magiska formeln.

Det viktiga jag sa till mina barn kom ut ungefär så här:

- Jo, en sak ska ni veta. Ni vet så där som man vill att människor ska vara? Säger mamma.

Två barn tittar storögt på mamma, de förstår uppenbarligen inte exakt vad mamma syftar på.

-Så där ni vet – hjälpsamma och snälla, att man hjälper de som behöver hjälp och så får man hjälp i gengäld när man behöver det – förstår ni?

- Ja, såå vill jag att de ska vara, säger åttaåringen.

- Så är dem. På internet.  Jag är helt kär i dem.

- Ska du gifta dig med dem? Frågar femåringen.

Och det tror jag faktiskt att jag ska.

Matlagningen? Jodå. Det blev mat, till slut. Wok, och den var vällagad.

Här är koppen. Hittar ingen länk till affären. Eller kallas det galleri? Det är flera keramiker i alla fall som säljer sina superfina grejer där och det ligger i korsningen mellan Kocksgatan och Östgötagatan.

Uppdatering: Det heter 125 Kvadrat ligger på Kocksgatan-Östgötagatan och HÄR är länken.

Hjärnan är slut efter alla intryck på nya jobbet.

Försöker få grepp om organisationen och konstaterar med värne att det finns ett enormt engagemang i den här föreningen och enormt många bollar att springa på.

Rent konkret ligger just nu på mitt bord att träffa och lära känna folk, att lära mig sajtstrukturen och systemet för utskick samt att sätta rutiner och strategi för valbevakningen.

Vid sidan av sätts nya rutiner för mat och motion. Det fungerade alltså inte att bara strunta i saker. Och uppenbarligen räcker promenader inte till. Så numera är jag alltså sockerfri. Jag får tänka att jag inte tål socker helt enkelt. Jag är ju faktiskt på sätt och vis allergisk. Och så har jag dammat av Cykeln.

En timmes cykling om dagen ska väl ge någon form av resultat. Tack vare Johns syster och mamma har jag hittat ett danscentet som har lunchdtopinträning dagligen till ett bra pris. Tjohooo! Det är ju precis så vi vill ha det. Nu var det ju påskatängt när jag kom dit igår för att träna första gången, men på måndag så.

Ja men kolla va? Det ska mig bli ordning på den här tjejen också såsmåningom. Dessutom köpte jag en superfin och dyr riktig tekopp med hjärta på.

Jag tar kort på den i morgon och länkar till den fantastiska keramikaffären på Östgötagatan där jag köpte den av en supergullig tjej som dessutom hade gjort koppen själv. Jaa, alldeles själv. Men jag fick slå in den själv för hon skulle på sin första date på 20 år så hon hade målat naglarna.

Alltså: nytt jobb, nya cykelvanor, nya kostvanor, ny tekopp och nya tevanor. Känns bra. Och snart är det vår.

Jaha! Åh f*n.

Alla som undrar vad det är för underbart tema jag hittat som var så här fint utan några som helst fixningar med koden ska få veta. Jo det heter

Diary-cute

Våren 2007, jag hade så otroligt många tankar som fastnade i huvudet. De kom ut i min dagbok som svärord nerplitade med extremt stora bokstäver.
Min vän Åsa, hon som bor i Vegaland med Lars, berättade att det var lätt att starta en blogg. Så jag prövade. Inte förstod väl jag skillnaden mellan URL och bloggnamn, det förstår man om man följer länken. Men JA vilken skön känsla att få skriva av sig allt. Kloka saker, banala saker, småroliga saker, ja allt som berörde mig skrev jag om.

Sen började jag på Medieinstitutet, så himla lycklig. Det var det bästa jag kunde göra. Men bloggen skulle bli mitt jobb och för att börja vänja mig vid det startade jag en lite mer medveten blogg. Med det menar jag att URL:en går att säga och innehållet var nischat. Åtminstone lite nischat. Den hette Cara Vitae och skulle fungera som en utfyllnad till mitt CV. Fyndigt värre. Den kan man läsa om man vill följa mina våndor genom LIA-platser, sajtbyggen i Dreamweaver, föreläsningar och annat. Grejen är den (den där bloggen som jag döpte till Rakoon först… ???) fortsatte leva parallellt. Jag skulle skriva om det privata där och om praktikplatser, utbildning och personlig utveckling på Cara Vitae. Resultatet blev att jag i princip aldrig skrev. Så sommaren 2009 bestämde jag mig för att slå ihop de två. Eller – egentligen tänkte jag starta en sajt som var helt nischad på digital kommunikation i teaterbranschen eftersom jag inte ville missa det öppna mål som det innebar att införa sociala medier i kommunikationen på Stockholms teatrar. Då skulle jag visa vad bra jag var på den här sajten och kanske få jobb så småningom. Men jag fick jobb fortare än jag trodde så det kom liksom av sig. Det hände väl att jag skrev något om saker jag stötte på i jobbet, men det blir ju genast mer känsligt när man tar upp jobbproblem på sin blogg. Den professionella bloggen med personliga inslag fick så att säga slagsida och ingenting stämde till slut.

Idag, den 6 april 2010 börjar den här bloggens nya liv. Tillsammans med mig. Ny design och ny stil. Nu tänker jag slappna av och återigen skriva om det som berör mig och tillåta mig att bara skriva om det. Alla andra funderingar resulterar bara i ångest. De här tankarna är säkerligen ingenting som du som läsare märkt av eftersom de inlägg som jag anser mig behöva skriva aldrig blir av.

Och mitt nya liv – ja det berör kost, träning, jobb, boendeletande och inställning till livet. Det och allt det där andra som jag älskar och tänker behålla – barn, sambo, vänner och sådant där lite roligt, tankeväckande eller läskigt jag stöter på på webben – det kan du förvänta dig att läsa om här i fortsättningen.