15 personer har svarat. Det är självklart inte möjligt att utifrån detta underlag dra några slutsatser, men jag ser ändå ett antal anmärkningsvärda tendenser.
På frågan Hur ofta går du på teater har
Aldrig (2)
1 ggr/år (9)
2-5 ggr/år (4)
Ingen går oftare än så, vi kan alltså konstatera att min läskrets inte är några theatreluvvies men parvlar sig i alla fall iväg. Då undrar man vad det är som får dem att gå, i de fall de faktiskt gör det.
Jag ställde frågan och fick följande svar:
När någon tipsar om en bra pjäs (10)
En bra recension (10)
Kända skådespelare och regissörer (10)
När jag känner igen namnet på pjäsen (2)
Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men observera att trots att man här hade möjlighet att välja fler alternativ var det INGEN som klickade i alternativen
Jag har bra koll och vet vad som ska komma
Jag ser en annons som väcker intresse.
Det är anmärkningsvärt när man ser hur teatrarna fördelar sin marknadsföringsbudget. Återigen, det här är bara 15 personer, men det visar ändå att det ligger något i min tes om att det är hög tid att åtminstone börja fundera på att förändra kommunikationen.
Sista frågan var “Vad tycker du om teater?” i kombination med den första är också intressant. Och här tänker jag närmast på de två som inte går på teater alls.
Alternativen var
Jag bryr mig inte ens om att gå dit. Det verkar tråkigt
En lyxig upplevelse (4)
Mossigt, tråkigt, sömnpiller
Jag vet inte så mycket men är nyfiken
Det är spännande och jag älskar teater (11)
Det är okej
Trots upprepade försök att få folk att erkänna att de tycker det är trist och att de inte bryr sig har de ändå valt att klicka på alternativ 2 och 5. Jag drar slutsatsen att de vill gå men kommer inte iväg. Nästa fråga till dem blir – vad skulle få dig att masa dig dit?
Nästa fråga till mig är: Varför använde du inte ett undersökningsverktyg som kunde publicera resultaten i grafer på ett smidigt sätt?
En förmiddag med Tweetdeck och lunch med Social Media Lunch Club var precis vad jag behövde.
Återkommande på lunchen var det faktum att det inte kommer att räcka med den goda viljan längre. 2009 var året då ett företag eller organisation kunde få uppmärksamhet bara genom att finnas på Facebook och Twitter. De som kommer lyckas under 2010 är de som gör nödvändiga förändringar i organisationen för att kunna hantera responsen. Det vill säga de som gör rätt.
Ett gott exempel är @SJ_ab. De har bevisligen lyssnat på sina kunder och infört vegetarisk mat på samtliga tågresor efter önskemål som inkommit på Twitter. De har ett helt team som jobbar med att uppdatera och svara på inkommande frågor och kommentarer. Bra jobbat!
Här kommer ett exempel på en situation som hade kunnat undvikas om jag gjort mitt jobb bättre. Det är väl ingen stor grej egentligen, men viktigt för framtida och mer kontroversiella situationer.
Jag tyckte att det vore fint att delge processen om hur tankegångarna gått när Elizas språk blev till. Något jag försökte få till under repetitionstiden. Dels skulle det bli en intressant process för publiken att följa, dels skulle det förekomma eventuell kritik mot det val man gjort.
Ännu bättre skulle det vara om publiken fick vara med och tycka till under processen, och att de blev lyssnade på. Ensemblen kunde till exempel pröva de idéer som kom in, filma och lägga upp. Jag tror att det skulle kunna öka intresset för föreställningen rejält. Särskilt hos nya målgrupper.
Detta kunde av olika skäl inte bli av och efter premiären blev språkkritiken ett faktum.
Ensemblen och regissören ville få fokus på det de tyckte var viktigt. Men vad det är kommer ju aldrig fram nu eftersom många av kritikerna har en annan åsikt.
Alexandra Rapaport fick visserligen chansen att prata lite om det igår, hos Malou i TV4. Inslaget ligger på TV4 play (länkar inte eftersom jag skriver på min telefon, men det går att söka eller gå till Dramatens twitterflöde där länken ligger).
Men jag kan inte låta bli att undra om det hade sett annorlunda ut om processen hade varit offentlig. Och att den hade kunnat vara mer offentlig om jag lyckats bättre med att se till att strategierna är förankrade på ledningsnivå.
Den 5 december klockan 16 blir det prisutdelning i Lejonkulans foajé. Dramaten sponsrar med lokal och jag kommer att vara där och släppa in för soundcheck och fix.
Det är superviktigt att träffa folk som tänker sociala webben utanför arbetstid. Jag letar med ljus OCH lykta på jobbet efter folk som tycker det är viktigt och förstår vad det betyder. Några har jag hittat; Anders i biljettkassan har till och med börjat sätta sig in i Twitter, Niklas och Ulrika på press vill, men får inte tiden att räcka till. Lil Terselius tycker att jag är toppen, Magnus Roosmann har själv börjat blogga. Flera dramaturger, skådespelare, regissörer, producenter och scenfolk finns på Facebook och några av dem jobbar aktivt.
På mig ligger en stor uppgift att hitta den gyllene vägen – att hitta ett sätt att öppna huset på utan att någon ska känna att det går ut över den personliga integriteten. Eller den konstnärliga integriteten för den delen.
Dagens fråga: Går mystiken i teatern förlorad om man får se filmklipp från repetitioner, sminkloger och dylikt från teatern?
För mig är svaret självklart och jag förbannar min respektfulla personlighet än en gång. Snart ska jag transformera mig till typ Zeb Macahan, köra på och aldrig be om ursäkt.
Hoppas du inte missat våra livesändningar och filmer från Dramaten&-arrangemang.
Ikväll ska vi på releaseparty hela familjen. Göran Setterbergs inspelning av Teaterpiraternas “Momo – eller kampen om tiden” är färdig och ikväll blir det alltså galapremiär.
I morgon ska jag först skjutsa Stora F till sjöslag på sjöhistoriska muséet. På kvällen blir det en ny träff med Björn Falkevik på Dramaten. Vi ska göra ett nytt livesändingsförsök, den här gången från Stora Scenen när Michael Nyqvist läser ur sin bok “När barnet lagt sig“. Det blir nog en utmaning att inte skymma publiken och samtidigt få en bra bild.
Det finns platser kvar att boka, men kan du inte komma är du alltså välkommen att följa evenemanget på webben, förutsatt att vi får all teknik att fungera. Håll koll på Facebook eller Twitter efter länk till sändningen klockan 19 söndag via Dramatens Bambuserkanal (som också ligger inbäddad i det här inlägget). Häng gärna med i chatten och/eller ställ frågor i Facbookinbjudan.
Tusen järn som smids skall väl resultera i åtminstone ett svärd. Ett gammalt ordspråk som passar in på min jobbsituation just nu – från och med måndag fyller jag ut min halvtidstjänst med sociala medier på Dramaten med en halvtid som operativ ledare för Dramaten&.
Exakt så som jag ville att det skulle bli. Att framtiden är oviss och att vi fortfarande bara tänker fram till jul är förstås en osäkerhet, men för mig är det inget alternativ att sluta på Dramaten förrän de andas sociala webben och klarar sig själva.
Faktum är att det bara är en tidsfråga innan hela kulturetablissemanget har flyttat in på webben och då vill man ju inte vara den som vaknat sist.
Livesändningen av eftersnack ned Killinggänget gick jättebra. Utan att ha berättat något mer än för våra trogna följare på Twitter fick vi 70 tittare live och ungefär 10 personer som aktivt deltog genom att ställa frågor. Siffror som är fullt jämförbara med den fysiska publiken. And It’s growing.
Men självklart är det inte friktionsfritt. Många inblandade personer och långa kommunikationsled leder till lyckade visklekenexperiment.
Det vill säga; när jag säger livefilmning så hör den jag pratar med höra filmning. När den personen vidarebefodrar informationen till de direkt berörda har det i princip fallit ur helt. Rutiner måste skapas.
Ja, det är en utmaning att tänka sig på andra sidan av alla hinder, men jag har gett mig f*n på att fixa det med livet i behåll.
En testlivesändning med hjälp av Björn Falkevik, kungen av livesändingar på internet, blev en testfilmning. Dramaten& har stött på ett IT-hinder.
Tanken att ha möjligheten att utöka publiken till kringarrangemangen runt föreställningarna är för bra för att släppa. Det finns pjäser som kräver diskussion, delaktighet i processen och större insikter än hur man får tag i en biljett för att verkligen ge något.
Jag anser att Törst är ett sådant exempel. Skriven av Sarah Kane, en ung kvinna med stora problem med sin existens har skrivit pjäsen. När Nadja Weiss berättar om hur även hon som regissör anser att Sarah Kane har krånglat till det genom att inte ge personerna några namn, och hur orden inte haft någon mening ens för dem initialt, så tänker jag att jag velat vara en fluga på väggen under deras arbetsprocess med texten.
Det är det jag strävar efter. Jag vill finnas där för publiken, vara den där flugan, ge det extra som kan behövas för att man ska få upp ögonen för de frågeställningar pjäserna väcker, nysta i meningen med det och se till att teatern blir den upplevelse som publiken förtjänar. För de som vill.
Här pratar regissör Nadja Weis och dramaturg Jacob Hirdwall om Törst, deras arbete med pjäsen och om Sarah Kane. Först pratar Nadja i ca tio minuter, sen tar Jacob över och de har saker kvar att prata om när de måste avsluta så att publiken också får se föreställningen.
Möte idag om Dramaten&. &et kan för vad som helst. Allt utom spelad teater på scen. Endast fantasin och resurserna sätter gränser.
Webben och eventen går hand i hand och du ska kunna ta del av och delta i allt som händer bara du har internetuppkoppling. Proffsiga och supersäkra Beata Wickbom är med i projektgruppen. Hennes erfarenhet på nätet är guld värd. Jag har kunskaperna men inte den tyngd somnar erfarenhet kan ge.
Vi vill ställa de viktigaste och mest engagerande frågorna. Försöka hitta kärnan i föreställningarna som ges på Dramatens scener, hitta väsentliga frågeställningar som kan berika och skapa nya debatter.
Min roll kommer troligtvis att bli som någon form av redaktör för det operativa arbetet med webben. Frågetecken finns det många, men vi benar ut steg för steg och genomför några pilotprojekt under hösten. Testar oss fram.
I tider när stora dagstidningar som DN deklarerar att de skär ner på teaterbevakningen för att det är olönsamt måste vi ju göra något. Teater är ju så klart ingen lönsam affär för de flesta. Men tillräckligt många kan inte leva utan, så den fortsätter att leva, lite på nåder på många håll.
Vilka delar som vi ser som självklara ingredienser i våra liv har sina rötter i teatern? Hur skulle vårt samhälle se ut om inte teatern fanns? Och omvänt – åt vilket håll behöver teatern gå för att levandeförklaras?
Igår hamnade jag i diskussion på Cissi Wallins blogginlägg om finkultur och elitism. Jag tycker nog att Fredrik Thoréns slutkläm sammanfattar exakt min åsikt och jag önskar så innerligt att det kunde råda koncensus om det. Han skriver:
“Jag likställer kids som sätter upp en romersk kärlekspoesikväll i matsalen och bjuder på grönt te med andra kids som gör en egen modecatwalk, en pjäs om hårda livet på hisingen eller ställer ut grafittimålningar.”
Det som gjorde att jag kommenterade Cissis inlägg var att hon ställer följande frågor:
“Varför är finkultur fult i Sverige? Varför läser inga svennebananer(mig inkluderad) kultursidorna? Varför går inte kleti och pleti på teater eller konstutställningar?”
Exakt samma frågor som jag går omkring och grunnar över. Jag tror att
Vissa dagar bara har man inga tankar som måste skrivas ner men man känner ändå för att skriva. Man sätter sig med fingerspetsarna på tangentbordet och låter orden komma ut ändå. Så får man se var det landar. Man är jag och idag är en sådan dag. Det finns ingen plan, bara en önskan om att få göra sig hörd.
Det har varit en fin dag. Barnen till dagis med bilen – det regnade. Och jag avskyr regn. Bilen ställde jag vid tunnelbanan och det var nu, exakt nu jag kom på att den står kvar där. Skit också. Ja, ja, bara den står kvar i morgon bitti så löser väl det sig.
Att ta sig till Nybroplan är ett vardagsäventyr nu när blå linjen är kapad av byggterrorister. Det finns en hel drös med alternativa resvägar och SLs reseplanerare i iPhonen får tipsa om den snabbaste just för tillfället f. Jättespännande, jag vet liksom aldrig innan vilken väg jag ska ta. Ultimat. Finns det något värre än att starta varje dag på exakt samma sätt jämt?
Till det väsentliga. Jobbet. Mitt fantastiska jobb. Jag kliver in i den här sagovärlden som ändå är verklig. Med riktigt riktiga människor. Där jag känner mig helt hemma fast det är så främmande. Jag har hunnit med att Read the rest of this entry »
