Nu blir det klartext. Jag är förbannad. Sitter här och läser ikapp lite bloggar och i årssammanfattningarnas härliga anda hittade jag Anders Wallners artikel på Newsmill från oktober.
I sin krönika medger han att den är “kanske något tillspetsad för att driva fram de hatiska kommentarer som jag tycker avslöjar vad invandrarhatet i Sverige bygger på – en ovilja att förstå och ta till sig”. Klart att man då blev nyfiken på kommentarerna. 349 stycken. Jag orkade bara med de första typ 20, sen blev jag tvungen att skriva det här.
Varje gång någon skriver något positivt om invandring, framför allt gällande muslimer. VARJE GÅNG!!! Efterföljs texten av hundratals kommentarer som är kategoriska och inskränkta. Det här hör till den värsta sorten enligt mig;
“Ännu en valarbetare för SD.
Varför ska vi anpassa oss när människor kommer hit från förtryck och kräver samma förtryck här…?
För det är väl därför de har kommit hit?”
Just det där “varför ska vi anpassa oss?” “De gör ju, de tycker ju, de vill ju…” Det är så barnsligt och lågt! Stridspittar ut i fingerspetsarna. Aldrig vara den första som ber om ursäkt antar jag också. Aldrig våga glimta in i något okänt. Bara leva på som förut i ett jävla överflöd.
FAN, jag är ju svensk. Jag har levt här hela mitt liv, precis som mina föräldrar och morföräldrar och någon generation till tror jag. (Vem bryr sig?) Men ni. Ni rasistiska svin som vill starta krig mot människor som vill bo här trots iskyla, snö och slask och ignorans. NI får mig att vilja fytta härifrån snabbare än snabbt. Det är ni som gör att människor som väljer eller tvingas att flytta hit inte vill eller kan komma in i sitt nya samhälle.
Jag har visserligen längtat efter att bo utomlands större delen av mitt liv, mest beroende på det förhatliga svenska klimatet. Men kommer SD in i riksdagen så LOVAR jag, oavsett vad resten av familjen säger, att flyttlasset går någon annanstans än inom det här landets gränser. Och jag tar CSN-pengarna med mig, de får ni aldrig tillbaka. Dessutom är jag väldigt medveten om att det säkert inte finns något annat land som är fritt från sådana här fördomsfulla människor, men då är jag åtminstone offer, inte förövare. Det vägrar jag att vara.
I dagarna har jag fått det hedersvärda uppdraget att intervjua Lena Sundström som nyligen kommit ut med boken “Världens lyckligaste folk”. Ni kanske såg dokumentären på TV4 den 2 september? Annars kan du se den på webben (där finns också länkar till artiklar, recensioner och krönikor).
Här är en intervju med Lena i Nyhetsmorgon där frågan om hur det kan komma sig att ett främlingsfientligt parti får så starkt fäste i Danmark och om det kan hända i Sverige.
Faktum är ju att det håller på och händer i Sverige. Nästa steg i min research består i att ta reda på hur Sverigedemokraternas statistik ser ut idag och ta reda på hur deras politik ser ut. Sist jag gjorde det var det skrattretande att se hur de varvade budskapet om att “bevara sverige svenskt” med “värna om djuren” och liknande för att ha ryggen fri.
Fokus på artikeln jag ska skriva ligger på själva ämnet och hennes arbete med boken och inte så mycket om boken. Så idag har jag ägnat mig åt att ta reda på vad som redan skrivits om boken och har tvingats tänka igenom vad som är kärnan i problemet. För ja – det är ett problem att folk är så pass missnöjda så att de är beredda att stänga igen våra gränser för att få ordning på saker och ting.
Det mest övertydliga avsnittet i dokumentärfilmen är när Lena kommer hem till det lite äldre paret som inte kan se något fel med Dansk Folketings politik. De är rädda för att det ska sitta halvmånar på alla kyrktorn om femtio år och de uppskattar att Pia Kjearesgaard tar människor i hand när hon hälsar på i deras trakt och behandlar folket med respekt.
Mitt problem är att jag inte förstår vad de är rädda för. Jag kan inte vara rädd för halvmånar på kyrktorn och jag uppmuntrar förändringar. Alltså förstår jag inte problemet. Kanske är vi fler som inte kan sätta oss in i hur de tänker?
Naturligtvis är det läskigt att knappt våga prata om att man inte gillar främlingsfientlighet för att rädslan för att det ska bli bränsle för motparten växer sig stark.
Samtidigt – när jag läser artiklar och krönikor som skrivits om Lena Sundströms arbete slås jag av att nästan samtliga kommentarer är på de främlingsfientligas sida. Det blir också tydligt att kommentarernas karaktär är av sorten “du fattar ju ingenting och är dum i huvudet”. Inte löser vi väl inga problem genom att stå i varsin hörna och säga att den andra inte fattar någonting.
Jag skulle vilja veta varför man är rädd för kebab, pizzerior, halvmånar och ja, vad mer är man rädd för? Facebookgruppen “Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack” har i skrivande stund 103 122 fans, och växer stadigt. Är det bra eller eldar vi bara upp motparten? Gjorde jag fel som när jag blev glad häromdagen när samtliga partier deklarerade sin ovilja att samarbeta med SD? För det hände i Danmark också – för 10 år sedan.
