Monas hörna

Chefterna blir miljonärer och lotteriet som ska “generera så mycket pengar som möjligt till välgörenhet” är i blåsvädret.

Den organisation jag jobbar på är en av sju nya medlems/insamlingsorganisationer som kommer att få ta del av en enormt stor summa pengar.

Kritiska medlemmar har hört av sig och tycker att vi gör fel. Och visst kan jag förstå det. Detta är ett filosofiskt och moraliskt dilemma som inte är nytt på något sätt. Ronald MacDonald är väl i princip samma sak. Lurar barn att äta hamburgare så att de blir cancersjuka och sen betalar man en liten summa av vinsten till deras vård. Här i Postkodlotteriet lockas folk av dyra bilar och resor, slänger sina pengar i potten för chansen att få vinster de aldrig kommer få, bombarderas av miljö- och socialkatastrofiska reklamutskick och tröstar sitt dåliga samvete med att pengarna går till välgörande ändamål.

Visst vore det bättre om de här människorna la sina pengar direkt i organisationernas insamlingsburkar. Problemet är bara att de inte gör det. Människor lägger hellre pengar på något där det finns chans till ekonomisk egenvinning än på något så diffust som ett beslut som kanske kan leda till ett friskare hav eller en dos medicin till ett barn i Afrika utan garanti för att det kommer att överleva.

Pengar behövs för att kunna göra nytta. Å andra sidan:  vilken nytta gör pengarna i det stora hela när de kommer från en verksamhet som eventuellt ställer till med mer onytta än den nytta som kan åstadkommas?

Postkodlotteriet blir som någon form av moral-Robin Hood som tar från de onda och ger till de goda. Gör det dem till onda eller goda? Om det får filosoferna spekulera.

Jag vet att jag är glad och Naturskyddsföreningen är glad över att få en så pass stor summa pengar att det verkligen kommer att kunna göra reell nytta. Jag hoppas att de granskande ögonen kommer att fokusera på lotteriet så att inte den nytta vi och de andra organisationerna gör blir minimala förbättringar i förhållande till det som pengakällan ställer till. Lite hårddraget men ungefär så.

I morgon bitti drar jag ner till Götet och bokmässan. Naturskyddsföreningen har en monter och förhandslanserar årets bok – “Vem ska bort?” Den handlar om det svåraste av allt för naturskyddare att förklara – den biologiska mångfalden. Varför är minsta lilla art så himla viktig att skydda. Boken tar ett intressant grepp genom att vända på det och istället ställa sig frågan om vem som ska bort.

På bokmässan har vi en massa roliga gäster som vi ska samtala med om vårt tema. Jag håller tummarna för att tekniken tillåter livesändning, för jag släpar väskan med kamera, stativ och två datorer på tåget.

Jag hoppas också att träffa annat folk som är där och ställer ut. Och att vi lyckas få med oss en massa fler medlemmar till föreningen. Även om det där med värvning inte är min starka sida så kommer jag göra mitt bästa. Tricket är att hitta det där hos mig själv som gjorde att jag blev medlem för några år sedan, och sen försöka förmedla det.

Nåväl. Lång dag i morgon. Nu sova lite så jag inte behöver göra det då.

Föreläsaren, tillika den pensionerade folkhögskoleläraren Rune, spelas av Helge Skoog

Jag fick den stora äran att närvara vid premiären av Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteatern. Till att börja med kändes det lite konstigt att se teater i jobbsammanhang på Stadsteatern, men det gick över när jag stötte på Magnus Florin, chefdramaturg på min hjärteteater Dramaten, i foajén.

Föreställningen är en 1 timme och 20 min lång, av Göran Palm välskriven blankvers framförd i föreläsningsform av Helge Skoog.

Temat är människans be- och fåfänga förmåga att sätta sig själv i centrum. Överordnad naturens resurser och krafter har människan befordrat sig själv och anser sig ha äganderätt till planetens rikedom kallar den resurser.

Även om jag  länge känt mig frustrerad över just det här mänskliga förfarandet togs ändå några för mig nya perspektiv upp. Bland annat hur både religion och politik ger oss alibi att fortsätta med denna så tydligt felaktiga tankesnurra. Men också att språket håller oss med definitioner som ur miljöperspektiv verkligen borde diskuteras. Vad sägs om “Svenska fåglar”, “Sveriges kust”, “De svenska fjällen”;

“Det gör att den natur som landisar och kontinentkrockar har skapat är, bland annat älv och ås och fjäll och sjö, ges skenet av att höra Sverige till”

Eller att vi pratar om mänsklighet och djuriskhet, tror inte tankegången behöver någon närmare förklaring. Det finns något som heter inhuman, men vad är motsvarigheten för djur? Härmed myntar vi ett nytt begrepp; inanimal. Så, då slipper vi problem med minkar som har ihjäl varandra på pälsfarmar, för plötsligt har vi ett ord för det.

Det fina programmet

Jag skulle kunna servera citat på citat här för programmet innehåller texten, i sin helhet, vilket är underbart, så gå helt enkelt och se den. Bli medlem i Naturskyddsföreningen så får du se den för endast 195 kronor istället för ordinarie pris, 260 kr. Kanske är det skälet som får dig att ta steget? För det finns även kulturella skäl att se just den här föreställningen.

Därför lämnar jag nu budskapet och går in på själva upplevelsen av föreställningen. Helge Skoog lyckades hålla intresset uppe på ett skickligt sätt genom att växla mellan humor och allvar, torr gammal stöt och klarsynt modernt tänkande individ. Tillsammans med överraskande avbrott av mer teknisk karaktär blev det riktigt roligt stundtals.

Sufflösen hade en mer framträdande roll än vad som är brukligt vilket också bidrar till både spänning och effekt. Det är alltid roligt med pjäser som leker med det traditionella för antingen man vill det eller ej så utmanas ens egna föreställningar om hur det ska vara. Fruktstunden á la dagismodell blev en skön stund för eftertanke med Naturskyddsföreningsälskaren Povel Ramel i bakgrunden.

Det är på tiden att teatern vågar ta en plats i det politiska och religiösa samtalet, framförallt att miljöfrågan tas upp på en av Sveriges viktigaste scener. Jag hoppas att de menar allvar och vill börja positionera sig. Ett gott tecken är att Naturskyddsföreningens medlemmar får rabatt, även om det helt säkert inte är de (vi) som behöver den här föreställningen mest. Men vare sig på Stadsteaterns hemsida eller på plats i foajén fanns någon information om rabatten. (Skärpning)

Viktigast av allt, och det jag kommer hålla tummarna för, är dock att Stadsteatern lyckas få in publik som inte vanligtvis lyssnar på liknande budskap i ABF-lokalerna. För det är där en sådan här satsning verkligen behövs. Min farhåga är dock att kultureliten (i detta fall recensenter och andra proffstyckare) ska prata ner den för att det inte är teater som vanligt, eller att de inte ids ta till sig budskapet som Elin Claeson på Sveriges Radio gjorde. Hon tyckte uppenbarligen inte att det passade med det dystra budskapet och skrattar nästan hånfullt när hon berättar om hur människan framställs som en liten fjärt i jämförelse med naturens krafter.

Det känns lite typiskt. I föreställningen tas just kulturen upp som en plats där människan definitift ställer sig själv i centrum, och det kan ju kännas som en nagel i ögat förstås.

Kulturbloggen var där och gillade det.

Kolla också in trailern.

Bilderna i det här inlägget är tagna med min iPhone och motiven kommer från Programmet som man kan köpa för 25 kronor i samband med föreställningen.

Fråga inte. Det var några timmar sedan jag borde ha gått och lagt mig. Jag vet.

Tidigt i morgon åker jag till Gävle för mitt livs första riksstämma. What so ever. Naturskyddsföreningen aka “jobbet” ska konferera och bestämma hur styrelsen ska se ut nästkommande period. Det blir lite extra rafflande eftersom det finns lite olika åsikter om hur det ska se ut.

Min förhoppning är att min förvirring ska ha lagt sig efter den här helgen. Det ska bli otroligt skönt att träffa föreningsmedlemmar, få en bättre bild av de personer som faktiskt är mina egentliga arbetsgivare. Det börjar bli dags att hitta formen och läget. Det har tagit lång tid att hitta tonaliteten och min plats i allt som händer i miljörörelsen.

Nu kommer en sådan där transparent problemformulering som jag är så bra på. En sådan där som får folk att tro att jag är osäker fast det egentligen bara handlar om att jag försöker sätta ord på mina funderingar och – ja osäkerheter. Men frågar du mig så är det min styrka. Vore det inte så att jag gjorde de här vändorna så skulle jag inte kunna stå bakom ett enda beslut. Och för mig är det viktigt, att beslut är väl grundade i mage, hjärta och hjärna.  Jag är stolt över att kunna säga att jag inte har svaret på precis allt. Det har varit tyst runt mig och mitt nya jobb, här kommer förklaringen varför och hur det löser sig kommer att märkas här.

Balansen mellan det personliga och jobbet är inte självklar av olika anledningar. Det ena är att jag kommer från kulturbranschen, och nyligen hittat balansen där. Det andra är att Naturskyddsföreningen är en plats där det pågår enormt många olika aktiviteter på så många olika nivåer. Så det är något helt annat, något mycket mer komplext än det jag byggde upp på Dramaten.

Att föreningen beskylls för att vara partipolitisk gör också att det blir svårare. När vi tänker igenom hur vi agerar på till exempel twitter och vilka blogginlägg vi länkar till måste vi tänka på att det inte får verka som att vi är partipolitiska vilket hämmar friheten i kanaler som Twitter till exempel.

Några riktiga succéer har vi åstadkommit i alla fall. Skogsbloggen är ett exempel. Det är en av våra skogshandläggare som är ute och inventerar skog i Sverige rapporterar direkt. Folk hör av sig och vill hjälpa till och ber om hjälp med sina skogar. Helt fantastiskt.

Presskonferensen förra veckan om vår granskning av kommunernas klimatarbete drog dryga 900 tittare live. Båda dessa exempel visar verkligen på både potential och nytta med att jobba vidare med resultat som är långt över förväntan.

Men nu var det ju den tidiga avfärden imorgonbitti. Så man kanske ska studsa i säng dårå. Det var skönt att lätta hjärtat lite. Tack för att du lyssnade.

Skog, djur, jordbruk, hav, fiske, miljögifter, klimat, val, skola, utbildning, föreningsaktiva, medlemmar, stämma, guidning, events, seminarier, presskonferenser, organisation, samarbeten med kultursektorn, lokala nätverk, internationella nätverk, samarbeten med företag, försäljning av varor, produktion av böcker, medlemsvärvning, – vad mer, vad har jag glömt? Det är så otroligt många områden och så otroligt många engagerade människor.

Jag är väldigt glad att jag hade någorlunda koll på frågorna i förhand, för här mina vänner, här blir det fördjupning. Vi snorklar inte på ytan någonstans utan djupdyker med dykarklocka. Inte heller räcker det med att prata om Sverige, nej, det finns en hel internationell avdelning, så det mesta kan du dubbla med två och lägga till syd framför den ena.

Jag pratar naturligtvis om mitt nya fantastiska jobb. Eller nya förresten? Det har ju gått en  dryg månad nu. Men det tar tid mina vänner. Det tar tid att sätta sig in i vad vi gör. Att sedan komma fram till att min uppgift kommer att bli just den – att reda ut detta allt för människor som, precis som jag, faktiskt inte vet vad Naturskyddsföreningen gör trots att de nog tror det. Tala om vad vi gör. Och få fler att göra som vi av det enkla skälet att det är absolut livsnödvändigt. Det känns som en stor, viktig och överväldigande uppgift. Och jag är tillräckligt knäpp för att tycka att det är hur kul som helst.

Mest chockad har jag hittills blivit av att lära mig att tusentals frivilliga hjälper till att inventera Sveriges skogar och hjälper till och rapporterar om skyddad skog har avverkats. Äkta kamoflerade detektiver med andra ord. Skogshandläggaren är ute och inventererar fyra till fem skogar om dagen under fem sommarsäsongveckor per år. Det är coolt och jag hade verkligen inte den blekaste. Allt detta arbete mynnar ut i en gigantisk databas över Sveriges skogar, med arter och allt. Nästa fråga blir: hur många skogar finns det egentligen? Hur definieras en skog?

Sen är det ju ett faktum att det är ganska skönt att få lite press på sig att faktiskt börja ta ansvar. Jag hoppas kunna överföra den känslan. Det ska ju inte behöva vara så att man börjar tänka sig för endast när någon kontrollerar en. Eller är det så? Är det kanske det vi behöver? Eller klarar vi att ställa om enbart med hjälp av drömmen om att må bra och för att vi inser själva att vi måste?

Idag på en after work satt vi och spånade om tanken på en blogg, kanske en budkavleblogg där den hållbara framtiden visualiseras. Ur ett personligt perspektiv. Hur ser det ut? Hur mår du? Vad äter du? Hur lagar du maten? Hur tar du dig till jobbet? Vad jobbar du med? Hur mår du? Vem älskar du? Vad tänker du på?
Vi lämnar informationsåldern och ger oss in i den hållbara åldern. Hm, jaa. Det borde vi göra. Vi kanske börjar redan nu? Hojta till om du nappar på idén och skulle vilja vara med om/när vi kör igång.

Om inte annat så ska jag skriva till Guinnes Rekordbok nu för jag tror bestämt att det här inlägget har god chans på blogginlägg-med-flest-frågetecken-rekordet.