Mar
Kastade in handduken – sparade skattemedel
Posted in Unblocking | View Comments
Alexander, Kim och Robban alla tre lika fina på sitt sätt.
Medan du läser det här rekommenderas du att lyssna på http://open.spotify.com/search/year%3a1980-1990
Kristina gillar inte 80-talet. Hon skrev exakt det på Twitter. “Jag gillar inte 80-talet”. Dessförinnan skrev hon “Unblocken – vad var det egentligen?” Liksom sådär tjurigt, som om det hamnat något äckligt i maten; “Den där såsen, vad var det i den egentligen?”
Då tänker jag på att hon är lärare. Och vad gör lärare hela dagarna? Jo, de (ja, det är ju faktiskt så att det blir “de” – jag har slutat) står hela dagarna i ända och engagerar elever till att övervinna sig själva och fixa uppgift efter uppgift. De sliter sina hår och vänder ut och in på sig för att få eleverna att förstå varför och hur de ska angripa olika typer av utmaningar. Men vem gör detsamma för läraren?
När läraren säger “Jag gillar inte den här uppgiften” vem träder in då? Nej just det, ingen. Det finns inte en själ som har förmågan att övertala och övertyga om att just den här uppgiften är den som kommer få henne att komma över den där tröskeln som länge varit ett hinder. Inte ens jag. Trots min bakgrund.
Svårare än så var det alltså inte att kasta in handduken. Jag blev dessutom aningen lättad av Kristinas motstånd, av skäl som jag kommer att ange senare. Samtidigt blev jag glad av att hon kom med ett annat förslag (såklart, en lärare ger heller aldrig upp). Vi skriver helt enkelt om att ge upp en unblock. Så nu slipper jag öppna pandoras ask. Jag slipper skrapa på den spegelblanka ytan som döljer tonårsångestens årtionde. Istället kan jag fortsätta framkalla snabba ögonblicksbilder av turkost och chockrosa, storskjortor och vita pumps, pudelpentat hår och axelvaddar. Spritflaskor i buskarna, hockeyfrillor, snorloskor, sönderhoppade bord från ungdomsvårdsanstalter, Depeche Mode, Alpha Ville, Madonna och Abba i smyg. Kanske kan jag nämna Miami Vice och Dallas också för de får mig att le. JA – och Magnus Uggla!
Framförallt så är det ju så att detta är yta, men det var ju mycket så – då på 80-talet. Jag skulle kunna göra en jätteutläggning här om självkänsla och självförtroende, men jag börjar känna mig färdig med sådana fördjupningar gällande mig själv. Jag nöjer mig med att säga att det skedde en ganska stor tillväxt av taskig självkänsla under ytan under den här perioden av mitt liv. Och helt ärligt så håller jag väl fortfarande på med den. Men som sagt. Snart är jag klar med det. Så det var kanske tur att Kristina inte gillar 80-talet. Kanske har vi besparat skattebetalarna några psykologräkningar idag.
Några saker har jag dock kvar som varma minnen. Eller kvarlevor kan man nästan säga eftersom jag fortfarande gillar dem skarpt. Det är tidigare nämnda Madonna, det är Abba (i hemlighet) och det är än så länge ej nämnda filmen G. Helt otippat kommer jag på mig själv med att verkligen fortfarande gilla filmen G något helt enormt. Jag sökte efter en bild från filmen och hittade en på Angelofdelight, en blogg som skrivs av en 18-årig tjej som skulle göra vad som helst för att ha fått vara ung på 80-talet. Jag tänker att det kanske inte har så mycket med hur ytan är polerad, utan att det är det där andra som avgör hur man uppfattar ett årtionde. Kanske är det just därför filmen G (som i Gemenskap) lever kvar?
Jaha, blablabla. Det var ganska mycket om vad jag faktiskt slapp skriva om. Och lite om det jag istället skulle skriva om. Men det är väl okej?
