Monas hörna

Bilden är hämtad från iPhone-appen Backgrounds

Idag har jag fått tillfälle att berätta viktiga saker för mina barn. Saker som handlar om hur människor är. Eller hur de kan vara. Och hur de faktiskt är på Twitter.

Det kom sig så att middagen blev en aning försenad. Skälet till det var att ungefär precis när jag hade tänkt bara skriva ett snabbt inlägg på bloggen innan jag började med matlagningen så visade det sig att jag inte alls skulle det. Någonting hade hänt med bloggen. Jag kom inte in i adminläget.

Några snabba sökningar på wordpress.org fick mig bara att förstå att jag inte alls förstod vad jag ens undrade, än mindre vad jag letade efter. Vad kvarstår? Jo, som en reflex så öppnade jag en flaska vin och en burk oliver och lockade med det på Twitter.

Det som sedan hände är som en enda lång kärlekshistoria. Som vanligt när internet sätter igång så löser sig saker med gemensamma krafter och några spetskompetensiga superjusta extra hjälpsamma människor ba’ swoosh – så är det fixat.

I ungefärlig kronologisk ordning, tack till

@kalexanderson, @lenaside, @reuteras, @stielli, @moniqastwt, @sjumilakliv, @VimleAnna, @jocap, @jimmyaklund, @tdhse, @rockspindeln, @ennazus, @lolitaloco

Som alla bidrog till att ni slapp komma på bloggbegravning och istället fick fira en äkta bloggpåsk med återuppståndelse och hela tjiddevippen.

En stor burk oliver och en flaska vin till @reuteras, bara oliver får det väl bli till underåriga underverket @jocap och @lolitaloco som inte gillar vin för att ni tog er lite extra tid. @lolitaloco får också världens största chokladkaka för att hitta den exakt rätta magiska formeln.

Det viktiga jag sa till mina barn kom ut ungefär så här:

- Jo, en sak ska ni veta. Ni vet så där som man vill att människor ska vara? Säger mamma.

Två barn tittar storögt på mamma, de förstår uppenbarligen inte exakt vad mamma syftar på.

-Så där ni vet – hjälpsamma och snälla, att man hjälper de som behöver hjälp och så får man hjälp i gengäld när man behöver det – förstår ni?

- Ja, såå vill jag att de ska vara, säger åttaåringen.

- Så är dem. På internet.  Jag är helt kär i dem.

- Ska du gifta dig med dem? Frågar femåringen.

Och det tror jag faktiskt att jag ska.

Matlagningen? Jodå. Det blev mat, till slut. Wok, och den var vällagad.

Den gula villan på andra sidan gatan är mörk frånsett ett svagt ljus i ett fönster på övervåningen. Han ser konturerna av henne i det svaga ljuset. Mannen vrider på zoomen för att komma ännu lite närmare.

“Fan att hon inte kan tända taklampan, det går ju inte att se vad hon gör.”

“Har hon morgonrocken på sig? Hoppas hon har morgonrocken på sig.”

“Yoga! Ge mig lite kroppställningar!”

“Vad nu då? Varför släcker hon?”

“Där.”

“Schysst, där ser man bättre.”

“Klänning.”

“Synd. Blir ingen yoga ikväll alltså.

“Mmmm, galant, poor it up. Drink your martini here with me. Shit!”

“Såg hon mig?”

“Varför står hon i fönstret? Du brukar aldrig stå i fönstret!”

“Vad tittar du efter? Det där glaset skulle man vilja vara.”

“Släck strålkastarna för fan. Ska du stanna där biljävel? Var är hon nu då? Vem är det där? Ska han…”

“Hon går ut!”

“Du går ju aldrig ut.”

“Jävlar!”

Mannen suckar tungt. Lutar sig tillbaka i lädersätet. Suckar igen, ännu lite tyngre.

Ensam kvar.

Han vrider om nyckeln och trampar långsamt på gaspedalen när motorn var redo. Åker vidare.

Läs Kristinas inlägg- En voyeur?

Läs Rebeckas inlägg – Voyeur