I nästa månadsskifte byter jag teater, guld och glamour på Dramaten mot natur, mångfald och miljö på Svenska Naturskyddsföreningen. Det blev klart igår då jag både pratade med min nuvarande och skrev kontrakt med min kommande chef.
Från det ena drömjobbet till det andra. Kanske ur askan in i elden, men mest ser jag det som att jag går från den ena utmaningen till den andra. Miljökommunikation var egentligen det jag hade kikarsiktet inställt på när jag började min utbildning på Medieinstitutet, men teaterspåret föll sig naturligt eftersom jag ändå höll på med det på min fritid.
Som webbredaktör med inriktning på sociala medier på Svenska Naturskyddsföreningen kommer jag att ingå i ett team (om än litet) av webbfolk som inser att det finns mycket att göra både på sajten och externt. Det ska bli riktigt roligt att ha folk att bolla idéer med och att kommunicera frågor som jag har utbildning i samt förståelse för på olika nivåer. Samtidigt har jag den största respekt för vad jag ger mig in på. Det SNF säger har stor inverkan på många instansers beslut varför det blir oerhört mycket viktigare att noga tänka igenom strategin för varje sakfråga, fel och missuppfattningar kan ju få oerhörda konsekvenser både för individer, samhällen och framförallt – vår planet. Dessutom ser jag det som en stor och viktig uppgift att göra det lättare att ta till sig information om vilka strån vi som individer kan dra till stacken och att stötta lärare och föräldrar i att få framtidens vuxna att förstå, uppskatta och respektera naturen. Helst genom att uppmuntra dem till att besöka den. Som lärare mötte jag alldeles för många barn som inte visste skillnaden mellan svamp och mossa, eller björk och en och som i princip såg skogspartiet utanför skolan som ett direkt hot mot deras hälsa.
Men innan dess är det mycket att göra. Förutom det vanliga med att hitta på, producera och kommunicera föreställningar och evenemang ska jag hålla ett föredrag tillsammans med chefen på ett seminarium som Kulturförvaltningen håller i för olika muséer och bibliotek. Förhoppningsvis har vi också hittat rätt person att ta över efter mig så att jag hinner göra en snygg överlämning. Självklart kommer det att bli tråkigt att lämna Dramaten, i det stora hela är det alldeles underbart att jobba där. Men det blir ju inte riktigt sorgligt eftersom jag går vidare till något som jag tycker är ännu bättre.
Ja, nog är bild- och ljudkvaliteten dålig, men jag tycker nog att det går igenom hur bra hon är ändå: Anna Hamilton från kvällens prisutdelning av stora kulturbloggpriset. Mr Sandman.
Vinnarna i de olika kategorierna av Stora Kulturbloggspriset presenteras på Kulturbloggen och Bloggvärldsbloggen rapporterar också. På Bambuser kan du se hur det hela såg ut genom en laptops öga. På Twitter verkar Pocketblogg.se gladast efter vinsten i kategorin bokbloggar. Att Operalogg blev bästa musikblogg överraskade mest. Vilken välkommen skräll! Dramaten sponsrar evenemanget och en blogg om opera tar hem förstapriset, det borde man kunna se som ett bevis på att bloggvärlden och kulturen har en breddad gemensam framtid att möta.Weird Science kammade hem två priser och 365 saker fick pris i sin frånvaro.
Det blev ett mysigt arrangemang. Adrenalinet pumpade rätt hårt när saker strulade, fast egentligen räckte det med tanken på att saker kunde strula. Arrangemanget planerades med rätt kort varsel och under tiden har det dykt upp för mig oväntade saker att fixa. Med bättre framförhållning och med nuvarande kunskaper om hur allt fungerar kan det bli ett toppenarrangemang nästa gång om Dramaten och Kulturbloggen vill fortsätta samarbeta.
Lite synd ändå att jag inte hann prata med fler av bloggarna. Särskilt som flera av twitterkompisarna var där. Avatarerna räcker inte till för att känna igen folk, så där, i folksamlingar.
Staffan Hellstrand och Sulo avslutade kvällen och passade på att göra reklam för Höga Låga, en helkvällsföreställning som ges på Södra teatern den 8 och 9 december. Anna Hamilton fick tillfälle att slå ett slag för hennes musikdagbok som jag varmt rekommenderar. Hon var helt fantastisk på alla sätt, musik som går rätt in i hjärtat och som grädde på moset hade hon ögonkontakt med publiken nästan hela tiden. Det var också väldigt roligt att se det unga och inte än så väletablerade bandet Fuchsia.
Framförallt ska Rosmari Södergren ha en stor eloge. Denna fantastiska människa som, vid sidan av heltidsarbete och tonårsbarn, driver kulturbloggen och dessutom krystar fram en prisutdelning för Sveriges bästa kulturbloggare, drar dit stora artister och får en före detta kulturminister – Leif Pagrotsky – till prisutdelare.
Ikväll ska vi på releaseparty hela familjen. Göran Setterbergs inspelning av Teaterpiraternas “Momo – eller kampen om tiden” är färdig och ikväll blir det alltså galapremiär.
I morgon ska jag först skjutsa Stora F till sjöslag på sjöhistoriska muséet. På kvällen blir det en ny träff med Björn Falkevik på Dramaten. Vi ska göra ett nytt livesändingsförsök, den här gången från Stora Scenen när Michael Nyqvist läser ur sin bok “När barnet lagt sig“. Det blir nog en utmaning att inte skymma publiken och samtidigt få en bra bild.
Det finns platser kvar att boka, men kan du inte komma är du alltså välkommen att följa evenemanget på webben, förutsatt att vi får all teknik att fungera. Håll koll på Facebook eller Twitter efter länk till sändningen klockan 19 söndag via Dramatens Bambuserkanal (som också ligger inbäddad i det här inlägget). Häng gärna med i chatten och/eller ställ frågor i Facbookinbjudan.
Tusen järn som smids skall väl resultera i åtminstone ett svärd. Ett gammalt ordspråk som passar in på min jobbsituation just nu – från och med måndag fyller jag ut min halvtidstjänst med sociala medier på Dramaten med en halvtid som operativ ledare för Dramaten&.
Exakt så som jag ville att det skulle bli. Att framtiden är oviss och att vi fortfarande bara tänker fram till jul är förstås en osäkerhet, men för mig är det inget alternativ att sluta på Dramaten förrän de andas sociala webben och klarar sig själva.
Faktum är att det bara är en tidsfråga innan hela kulturetablissemanget har flyttat in på webben och då vill man ju inte vara den som vaknat sist.
Livesändningen av eftersnack ned Killinggänget gick jättebra. Utan att ha berättat något mer än för våra trogna följare på Twitter fick vi 70 tittare live och ungefär 10 personer som aktivt deltog genom att ställa frågor. Siffror som är fullt jämförbara med den fysiska publiken. And It’s growing.
Men självklart är det inte friktionsfritt. Många inblandade personer och långa kommunikationsled leder till lyckade visklekenexperiment.
Det vill säga; när jag säger livefilmning så hör den jag pratar med höra filmning. När den personen vidarebefodrar informationen till de direkt berörda har det i princip fallit ur helt. Rutiner måste skapas.
Ja, det är en utmaning att tänka sig på andra sidan av alla hinder, men jag har gett mig f*n på att fixa det med livet i behåll.
En testlivesändning med hjälp av Björn Falkevik, kungen av livesändingar på internet, blev en testfilmning. Dramaten& har stött på ett IT-hinder.
Tanken att ha möjligheten att utöka publiken till kringarrangemangen runt föreställningarna är för bra för att släppa. Det finns pjäser som kräver diskussion, delaktighet i processen och större insikter än hur man får tag i en biljett för att verkligen ge något.
Jag anser att Törst är ett sådant exempel. Skriven av Sarah Kane, en ung kvinna med stora problem med sin existens har skrivit pjäsen. När Nadja Weiss berättar om hur även hon som regissör anser att Sarah Kane har krånglat till det genom att inte ge personerna några namn, och hur orden inte haft någon mening ens för dem initialt, så tänker jag att jag velat vara en fluga på väggen under deras arbetsprocess med texten.
Det är det jag strävar efter. Jag vill finnas där för publiken, vara den där flugan, ge det extra som kan behövas för att man ska få upp ögonen för de frågeställningar pjäserna väcker, nysta i meningen med det och se till att teatern blir den upplevelse som publiken förtjänar. För de som vill.
Här pratar regissör Nadja Weis och dramaturg Jacob Hirdwall om Törst, deras arbete med pjäsen och om Sarah Kane. Först pratar Nadja i ca tio minuter, sen tar Jacob över och de har saker kvar att prata om när de måste avsluta så att publiken också får se föreställningen.
Möte idag om Dramaten&. &et kan för vad som helst. Allt utom spelad teater på scen. Endast fantasin och resurserna sätter gränser.
Webben och eventen går hand i hand och du ska kunna ta del av och delta i allt som händer bara du har internetuppkoppling. Proffsiga och supersäkra Beata Wickbom är med i projektgruppen. Hennes erfarenhet på nätet är guld värd. Jag har kunskaperna men inte den tyngd somnar erfarenhet kan ge.
Vi vill ställa de viktigaste och mest engagerande frågorna. Försöka hitta kärnan i föreställningarna som ges på Dramatens scener, hitta väsentliga frågeställningar som kan berika och skapa nya debatter.
Min roll kommer troligtvis att bli som någon form av redaktör för det operativa arbetet med webben. Frågetecken finns det många, men vi benar ut steg för steg och genomför några pilotprojekt under hösten. Testar oss fram.
I tider när stora dagstidningar som DN deklarerar att de skär ner på teaterbevakningen för att det är olönsamt måste vi ju göra något. Teater är ju så klart ingen lönsam affär för de flesta. Men tillräckligt många kan inte leva utan, så den fortsätter att leva, lite på nåder på många håll.
Vilka delar som vi ser som självklara ingredienser i våra liv har sina rötter i teatern? Hur skulle vårt samhälle se ut om inte teatern fanns? Och omvänt – åt vilket håll behöver teatern gå för att levandeförklaras?
Mitt jobb är fantastiskt roligt och innebär en enorm utmaning i balansgång och fingertoppskänsla. En månad har gått sedan jag välkomnades med öppna armar och alla är glada att jag är där och bidrar med min kompetens. Jag har smugit igång närvaro på Twitter- och Facebook. Hur bloggen ska kickas igång igen kanske inte låter som ett problem, men det är inte bara att dra igång. En mängd internpolitiska, integritets- och kvalitetsfrågor måste vara besvarade innan vi drar igång om vi vill ha kontinutitet i det hela. Hur mitt jobb ska komma att se ut är fortfarande dimhöljt.
Sen har vi det angenäma arbetet med att sätta sig in i alla produktioner. Jag försöker gå och se allt vi spelar just nu och ser till att närvara vid kollationeringar och provdagar så gott det går.
Mina tankar är till fullo leasade åt Dramaten just nu. Vid specifika tider på dagen lånas de ut och riktas mot lintottarna så att jag kan försäkra mig om att deras uppväxt inte helt plötsligt gått mig helt förbi.
Strategin växer fram under tiden som jag provar mig fram lite med ton och takt. Det finns inget självklart med hur man för ett guldblästrat hus med landets integritetsfulla skådespelarelits talan. Det är en utmaning att över huvudtaget få tag i folk. Jag har tagit fram ett utkast på en realistisk plan och en vision. Förhoppningsvis kommer det snart att märkas vart vi börjar.
Trots att jag suttit och lyssnat på föreläsningar i ämnet de senaste två åren känner jag att det behövs mer inspiration. Därför ska jag de närmaste veckorna gå på tre av Berghs frukostseminarier och i Oktober ska jag delta i Geek Girl Meetup vilket jag fick bekräftelse på idag.
Om du är nyfiken på de första stapplande stegen (eller snarare det första jollret) kan du till att börja med kolla in Dramatens fanpage på Facebook och Twitterkanalen.
Som vanligt tigger jag feedback och tankar. Vad tycker du? Jag behöver verkligen din hjälp här så skriv i kommentarsfältet vad du tycker om följande:
Hur uppfattar du Dramaten?
Kan Dramaten ingå i begreppet folkkärt?
Kan Dramaten använda sig av , , eller finns det en gräns för hur mycket skjortan kan knäppas upp?
, 
, 
eller finns det en gräns för hur mycket skjortan kan knäppas upp?
