Monas hörna

Nyss slutade Morgonpasset Helg. Jag är en äkta morgonpassetälskare, totalimponerad av interaktiviteten och den sköna kvasiintellektuella nivån. Stor kärlek.

Idag var dessutom en av mina favoriter Julia Skott där och pratade om kroppsbild – ett bloggprojekt som bygger på att folk skickar in bilder på sina kroppar. Julia vill med det projektet avdramatisera kroppen och i radio pratade de om allt det som stör mig i ämnet. Vad jag tycker och tänker i ämnet har jag beskrivit i olika omgångar, men mest i inlägget “ångerfyllt, ärligt, banalt, men tyvärr viktigt – åtminstone för mig”.

Idag blev jag tvungen att inse att det jag beskriver i inlägget “Inget fjantande med små hekton” inte är något annat än ett bevis på att jag är på väg in i fällan igen. Jag har gått på det än en gång. Jag inser det nu och måste erkänna att jag tänker återigen att det ska lyckas den här gången.

• Fakta 1:
  Jag kommer aldrig att bli älvlikt smal! (Tack Julia för den formuleringen)
• Fakta 2:
  Jag kommer alltid att längta efter att vara älvlikt smal.
• Fakta 3:
  Det här måste ta slut! Men jag vet inte hur, jag kommer ju inte ge mig förrän fakta 1 bevisats vara sant och fakta 2 har gått i uppfyllelse.
• Fakta 4
  Det här är idiotiskt.

Det var som att släppa lös djävulen inom mig det där att börja skriva om mitt behov av att börja träna. Självklart var det till viss del ett förtäckt “hjälp mig att bli smal”.

Detta är det enda och mest bestående problem jag haft i mitt liv. Som mullig liten tjej skapades min självbild redan som sjuåring. Att det egentligen handlade om att jag växt fortare än andra i min ålder och var ett huvud högre än de andra tjejerna var väl inte något jag förstod då. Eller långt senare heller för den delen.

Hela livet har jag ägnat tankekraft och energi åt detta. Som trettonåring genomgick jag min första rejäla bantningskur, jag klarade att gå ner sju kilo på en vecka. Metoden gick ut på att inte äta någonting. Det var lyckat, så jag gjorde om det. Om och om igen. Märkligt nog blev slutresultatet på lång sikt en viktuppgång på 15 kg.

Hela tonårstiden tränade jag intensivt. Jag tävlade i orientering, gymnastik, spelade ishockey i damlag, skidorientering och ägnade loven åt skidåkning i fjällen eller alperna. Men ändå hängde det mörka med mig. Jag var för fet.

Inte förrän i tjugoårsåldern var jag det dock på riktigt. Insåg jag då. Efter ett halvår i det förlovade landet på andra sidan Atlanten med barhäng och hamburgerfrukostar på nattkröken var det officiellt. Jag var fet. På riktigt. Trots att jag hade metoder för att se till att det jag stoppat i mig inte stannade där särskilt länge svällde jag upp till en äkta tjockis.

Väl hemkommen hade jag en idé om att det skulle gå lätt att gå ner igen. Det tog tid och jag lyckades först när jag tog tag i saken och genomförde en tiodagars fasta med uppföljande diet som jag orkade med tack vare att jag i övrigt sysselsatte mig med något som gick i mina drömmars riktning. Jag var äntligen en person som hade den kropp jag länge drömt om. Jag blev smal! Åh vad jag fick komplimanger, det kändes som att jag var någon att räkna med. Jag gjorde orienteringscomeback och sprang långa lopp genom stan utan att ha tränat innan. Jag kunde leva på gamla meriter. Ett litet, litet tag.

Men därifrån och framåt tänker jag bara samanfatta i en enda leksak; JoJo!

Det har fortsatt så där. Upp och ner, Upp och ner. Egna dieter, fastor, självsvält, vikt väktarna, listor, points, depressioner, krossade drömmar, jävlar anamma och sorg. Jag har god förståelse för alla män som vill vara kvinnor och kvinnor som vill vara män. Jag är också född i fel kropp. Och det har tagit upp alldeles för mycket av mitt liv. Det har fått mig att använda min dyrbara tid i mitt enda jordeliv att hålla på med en enda jävla lång jakt på att se ut som en människa. Och nu ska jag ärligt säga att jag sörjer mitt liv.

Nu är jag fyrtio och undrar hur folk i min ålder har kunnat hinna med så himla mycket. Folk är chefer, driver egna företag, skriver böcker och har stora fester för alla sina lyckade vänner och bekanta. Och vad fan har jag gjort? Bantat? Jag har ägnat mitt liv åt att ha dåligt självförtroende för att jag är tjock. Trots att jag inte ens från början var det. Och jag är arg. Jag är förbannad på mig själv för att jag skriver om det nu, jag har släppt lös det igen. Jag hade ju lovat mig själv. när jag började blogga lovade jag mig själv att aldrig skriva ett enda ord i den här riktningen, men nu flyter de ut som en lavin.

Hur kan något så banalt få lov att ta så mycket energi och kraft? Varför tillåter man jag det själv?

Ålrajt. Jag ska ändå visa att jag lärt mig någonting. Jag kan stå emot löften om mirakelkurer. Jag vet att det viktigaste är att jag mår bra, och det uppnår jag bäst genom att träna och få upp flåset. Det hjälper inte att jag kan ha stenhård disciplin tills jag nått en målvikt. För när jag lättar ett gram på disciplinen ökar jag i kilon igen. Jag kan det där. Been there, done that. Jag har bantat sönder mina möjligheter att behålla en jämn viktnivå utan ansträngning. Min ämnesomsättning är totalt rubbad. Dieter kommer inte att få mig i form.

Jag står inför ett beslut om ändrad livsstil där träning är en naturlig del av livet – kontinuerligt – inte säsongsbetonat och i perioder. Jag måste hitta dit. Det har jag aldrig lyckats med tidigare.Kanske ligger det något i att jag saknar insikt om varför man fastnar i destruktiva beteenden. Kommer jag underfund med det så tror jag att jag kommer lyckas.