Insamling i sociala medier – hur då? Viktigaste sessionen på #SSWC

I våras satt jag och Mario, som är webbansvarig på Barncancerfonden, och drack några glas vin och pratade jobb. Eftersom vi båda arbetar på organisationer som jobbar för en bättre värld och som är beroende av människor som tror på organisationernas sätt att rädda världen hade (har) vi mycket gemensamt även om de frågor vi jobbar med går isär ganska rejält.

Båda våra organisationer jobbar mycket med traditionella och i många fall bespottade marknadsföringstekniker såsom telemarketing, direktmarknadsföring, e-postutskick och reklamfilmer. Det funkar. Mycket pengar kommer in den vägen, mer än vad vi får in via våra kontaktnät på den sociala webben, men metoderna ger också en massa badwill.

Internet och framför allt den sociala delen av internet har enligt oss en mycket viktig roll att spela i vårt arbete med att sprida information, öka folks medvetenhet och kunskaper, stärka redan frälsta i argumentationen. Men även för insamling av pengar och ökat medlemsantal är webben viktig, och vi tror att det finns en outnyttjad potential som vi bara kommer åt om det satsas resurser.

Vi har en massa kunskaper och färdigheter och vet i teorin vad som behöver göras men vi räcker inte till och försöker få förståelse för det i organisationerna. Men de pengar som satsas på marknadsföring läggs hellre på säkra kort, de kanaler som man av erfarenhet vet vad de ger trots att de skapar en hel del badwill. Detta leder till den huvudfråga som vi kommer att vilja diskutera med de SSWC-deltagare som väljer att komma till vår session ”Insamling i sociala medier – hur då?”

Hur får vi organisationerna med på tåget?
Vi vet att det handlar om att tillföra något relevant till följare, göra bra saker som folk vill sprida och berätta vidare om, att väcka engagemang och att bygga upp nätverk genom dialog och det gör vi också. Men organisationerna är beroende av att få in pengar via gåvor, sponsring och medlemsskap. Hur gör vi det på bästa sätt? Det är egentligen ingen brist på idéer. Vi har till och med en och annan själva, men det fastnar ofta i resursdiskussionerna. Det vi kanske mest behöver är att få våra organisationer att våga tro på potentialen, för att våga satsa resurser. Eller finns det en nyckel till ett hemligt rum som vi inte hittat, och som kan lära oss hur vi i så fall skulle göra för att lyckas trots att vi i princip är ensamma och med mycket små budgetar.

Vissa saker sprids aldrig
Vi vet några saker som definitivt aldrig (eller?) kommer att få någon form av viralietet men som är viktiga för ett fåtal, som till exempel rapporter och forskningsstudier, att be folk bli medlemmar eller skänka pengar rakt ut.

Saker som nästan alltid får spridning
Saker som vi vet ofta får många likes är berättelser som sticker ut – till exempel när någon restaurang plockat bort scampi, eller när vi ber om call to action, livstragedier och personliga berättelser som berör, men även de lite mer ”banala” sakerna.

Viralt enligt planen
Ibland går det att planera in viral spridning och socialt engagemang, som i fallet med Anti Scampi, en never ending social kampanj som fått både grossister, butikskedjor och restauranger att välja bort Tigerräkorna ur sina sortiment. I Barncancerfondens fall vet man att de egna insamlingarna som folk startar fungerar väldigt väl, speciellt för de som berättar sin egen historia om varför de startat och driver insamlingen.

Vem hade kunnat ana?
Men ibland blir man lamslagen av förvåning när saker helt plötsligt får egna ben – som med bananbilden som slog alla tidigare delningsrekord, fem sätt att äta sig miljösmart.

Från viralt till pengar på kontot – hur?
Alla former av engagemang i våra frågor är såklart jätteviktigt, så även ett gilla på en Facebookuppdatering. Så med ovan samtalsämne i minnet kommer vi till nästa huvudfråga: Hur konverterar vi det till medlemmar och insamlade pengar eller ökat engagemang i annan form?

Ska man bry sig om kritiska röster och badwill?
Ska man bry sig om kritik mot det som ger badwill, som i fallen telemarketing och direktreklam? Hur allvarligt är det? Det finns ju även kritiserade metoder att skaffa sig likes, länkar, retweets och andra former av viralitet. Är det till exempel okej att köpa sig fans eller viral-fuskmetoder och länkfiske? Hur skulle det påverka organisationernas förtroende?

Ibland kan det bli problem både internt och från anhängare om vi kommunikatörer tar ut svängarna och försöker oss på att jobba med lite humor, eller tar upp saker som ligger lite utanför våra vanliga samtalsämnen. Hur borde vi förhålla oss till det?
Ängsliga kommunikatörer
Vi är båda lite ängsliga för att känna oss hämmade i den här diskussionen på grund av att organisationerna vi jobbar för är beroende av folks förtroende. Vi vill absolut inte framställa organisationer i dålig dager, men just den här aspekten med kommunikation på webben prioriteras inte alltid på, enligt oss, rätt sätt i organisationen. Vi tror dock att folk från olika typer av företag och organisationer känner igen sig och vågar därför ta risken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *