Allt detta gör att föreställningen hade kunnat vara hur dålig som helst och det hade fortfarande varit ett coolt projekt, men nu råkar det vara så att det var riktigt roligt att se den också. Huvudpersonen – Jaqueline var en riktigt hårdkokt fd polis (och diskborste) som inte kunde låta bli att lösa mordet på den berömda rockstjärnan.
Historien kan nog ses som en karikatyr på deckargenren, med komiska poäng. Vidare så bidrar naturligtvis själva formen till komiken, att gänget bakom alltihopa syns under hela föreställningen förstärker både komiken och upplevelsen som helhet.
Jag tycker dock att de borde ha gjort en trailer som liknar ett föreställningstillfälle. Det här gör inte upplevelsen rättvisa, men visar ändå en del av känslan som förmedlas av dockorna tillsammans med musiken och “scenerierna”. Gå verkligen in på deras sajt och läs bloggen.
15 personer har svarat. Det är självklart inte möjligt att utifrån detta underlag dra några slutsatser, men jag ser ändå ett antal anmärkningsvärda tendenser.
På frågan Hur ofta går du på teater har
Aldrig (2)
1 ggr/år (9)
2-5 ggr/år (4)
Ingen går oftare än så, vi kan alltså konstatera att min läskrets inte är några theatreluvvies men parvlar sig i alla fall iväg. Då undrar man vad det är som får dem att gå, i de fall de faktiskt gör det.
Jag ställde frågan och fick följande svar:
När någon tipsar om en bra pjäs (10)
En bra recension (10)
Kända skådespelare och regissörer (10)
När jag känner igen namnet på pjäsen (2)
Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men observera att trots att man här hade möjlighet att välja fler alternativ var det INGEN som klickade i alternativen
Jag har bra koll och vet vad som ska komma
Jag ser en annons som väcker intresse.
Det är anmärkningsvärt när man ser hur teatrarna fördelar sin marknadsföringsbudget. Återigen, det här är bara 15 personer, men det visar ändå att det ligger något i min tes om att det är hög tid att åtminstone börja fundera på att förändra kommunikationen.
Sista frågan var “Vad tycker du om teater?” i kombination med den första är också intressant. Och här tänker jag närmast på de två som inte går på teater alls.
Alternativen var
Jag bryr mig inte ens om att gå dit. Det verkar tråkigt
En lyxig upplevelse (4)
Mossigt, tråkigt, sömnpiller
Jag vet inte så mycket men är nyfiken
Det är spännande och jag älskar teater (11)
Det är okej
Trots upprepade försök att få folk att erkänna att de tycker det är trist och att de inte bryr sig har de ändå valt att klicka på alternativ 2 och 5. Jag drar slutsatsen att de vill gå men kommer inte iväg. Nästa fråga till dem blir – vad skulle få dig att masa dig dit?
Nästa fråga till mig är: Varför använde du inte ett undersökningsverktyg som kunde publicera resultaten i grafer på ett smidigt sätt?
Nu räcker det väl ändå med snö? Jag fick ju för bövelen bränna sönder motorn för att komma ut från parkeringen i morse. Hur mycket snö finns det?
Igår var det prisutdelning. Sveriges bästa bloggar utsågs och bloggosfären flödar av inlägg om vinnare och mingel. Jag följde kvällen via twitterflödet och det kändes nästan som om jag var där. Jag hejade extra mycket på Kulturbloggen i kategorin nöje/kultur eftersom jag tycker att de gör ett fantastiskt jobb med att rapportera från det mesta som händer inom både musik, böcker och scenkonst. Tyvärr blev det inget pris för dem i år heller. 365saker som vann istället är visserligen verkligen värda sitt pris. Det är en fantastisk blogg som varje dag kommer med mer eller mindre galna tips om saker man kan hitta på. De firade genom att uppmana bloggare att starta sina egna 365-bloggar; den mest kreativa 365-bloggen som startas inom en vecka vinner den Samsung Galaxy-androidtelefon som de fick i pris. Åh, om Dramaten kunde starta en egen 365-blogg. Det skulle vara kul, och bra. Men det finns gränser för vad man hinner på 20 timmar i veckan.
Apropå Dramaten och blogg ja. I tisdags träffade jag regissören och ensemblen för Citizenship på Unga Dramaten och filmade lite. Pjäsen tar bland annat upp det där med att vara sig själv vilket jag tog fasta på och frågade skådespelarna vad det innebär. Jag tänkte att de som nu jobbat med det under några veckors tid borde veta. Och det tyckte jag att de verkade göra. De sex filmerna kommer att publiceras en per dag på Ta sceningången, men den som är så där nyfiken och vill veta NU hur man gör för att vara sig själv kan smygkika i Dramatens Youtubekanal.
Så sakteliga börjar folk i huset snappa upp vad det är jag gör. Det händer att det kommer folk med idéer och jag tycker att de lyssnar mer intresserat när jag kommer med förslag. Vi har ännu inte några rutiner för hur kommunikationen i de nya kanalerna ska flöda in och ut i organisationen, men med större intresse och mer kunskap som kommer nog den ambitionen att växa fram.
Tipsade jag förresten om Mattias Boströms inlägg om hans twittrande från Piratförlaget? Jag kommenterade där och lovade nog att göra ett inlägg ur mitt perspektiv. Det ska jag göra också, men bidar min tid lite grann. Det som är intressant är att vi har väldigt olika organisationer bakom oss, olika arbetssituation, olika lång tid som vi jobbat i organisationen och olika mandat. Alltså måste också twittrandet läggas upp på olika sätt.
En förmiddag med Tweetdeck och lunch med Social Media Lunch Club var precis vad jag behövde.
Återkommande på lunchen var det faktum att det inte kommer att räcka med den goda viljan längre. 2009 var året då ett företag eller organisation kunde få uppmärksamhet bara genom att finnas på Facebook och Twitter. De som kommer lyckas under 2010 är de som gör nödvändiga förändringar i organisationen för att kunna hantera responsen. Det vill säga de som gör rätt.
Ett gott exempel är @SJ_ab. De har bevisligen lyssnat på sina kunder och infört vegetarisk mat på samtliga tågresor efter önskemål som inkommit på Twitter. De har ett helt team som jobbar med att uppdatera och svara på inkommande frågor och kommentarer. Bra jobbat!
Här kommer ett exempel på en situation som hade kunnat undvikas om jag gjort mitt jobb bättre. Det är väl ingen stor grej egentligen, men viktigt för framtida och mer kontroversiella situationer.
Jag tyckte att det vore fint att delge processen om hur tankegångarna gått när Elizas språk blev till. Något jag försökte få till under repetitionstiden. Dels skulle det bli en intressant process för publiken att följa, dels skulle det förekomma eventuell kritik mot det val man gjort.
Ännu bättre skulle det vara om publiken fick vara med och tycka till under processen, och att de blev lyssnade på. Ensemblen kunde till exempel pröva de idéer som kom in, filma och lägga upp. Jag tror att det skulle kunna öka intresset för föreställningen rejält. Särskilt hos nya målgrupper.
Detta kunde av olika skäl inte bli av och efter premiären blev språkkritiken ett faktum.
Ensemblen och regissören ville få fokus på det de tyckte var viktigt. Men vad det är kommer ju aldrig fram nu eftersom många av kritikerna har en annan åsikt.
Alexandra Rapaport fick visserligen chansen att prata lite om det igår, hos Malou i TV4. Inslaget ligger på TV4 play (länkar inte eftersom jag skriver på min telefon, men det går att söka eller gå till Dramatens twitterflöde där länken ligger).
Men jag kan inte låta bli att undra om det hade sett annorlunda ut om processen hade varit offentlig. Och att den hade kunnat vara mer offentlig om jag lyckats bättre med att se till att strategierna är förankrade på ledningsnivå.
Vinnarna i de olika kategorierna av Stora Kulturbloggspriset presenteras på Kulturbloggen och Bloggvärldsbloggen rapporterar också. På Bambuser kan du se hur det hela såg ut genom en laptops öga. På Twitter verkar Pocketblogg.se gladast efter vinsten i kategorin bokbloggar. Att Operalogg blev bästa musikblogg överraskade mest. Vilken välkommen skräll! Dramaten sponsrar evenemanget och en blogg om opera tar hem förstapriset, det borde man kunna se som ett bevis på att bloggvärlden och kulturen har en breddad gemensam framtid att möta.Weird Science kammade hem två priser och 365 saker fick pris i sin frånvaro.
Det blev ett mysigt arrangemang. Adrenalinet pumpade rätt hårt när saker strulade, fast egentligen räckte det med tanken på att saker kunde strula. Arrangemanget planerades med rätt kort varsel och under tiden har det dykt upp för mig oväntade saker att fixa. Med bättre framförhållning och med nuvarande kunskaper om hur allt fungerar kan det bli ett toppenarrangemang nästa gång om Dramaten och Kulturbloggen vill fortsätta samarbeta.
Lite synd ändå att jag inte hann prata med fler av bloggarna. Särskilt som flera av twitterkompisarna var där. Avatarerna räcker inte till för att känna igen folk, så där, i folksamlingar.
Staffan Hellstrand och Sulo avslutade kvällen och passade på att göra reklam för Höga Låga, en helkvällsföreställning som ges på Södra teatern den 8 och 9 december. Anna Hamilton fick tillfälle att slå ett slag för hennes musikdagbok som jag varmt rekommenderar. Hon var helt fantastisk på alla sätt, musik som går rätt in i hjärtat och som grädde på moset hade hon ögonkontakt med publiken nästan hela tiden. Det var också väldigt roligt att se det unga och inte än så väletablerade bandet Fuchsia.
Framförallt ska Rosmari Södergren ha en stor eloge. Denna fantastiska människa som, vid sidan av heltidsarbete och tonårsbarn, driver kulturbloggen och dessutom krystar fram en prisutdelning för Sveriges bästa kulturbloggare, drar dit stora artister och får en före detta kulturminister – Leif Pagrotsky – till prisutdelare.
Den 5 december klockan 16 blir det prisutdelning i Lejonkulans foajé. Dramaten sponsrar med lokal och jag kommer att vara där och släppa in för soundcheck och fix.
Det är superviktigt att träffa folk som tänker sociala webben utanför arbetstid. Jag letar med ljus OCH lykta på jobbet efter folk som tycker det är viktigt och förstår vad det betyder. Några har jag hittat; Anders i biljettkassan har till och med börjat sätta sig in i Twitter, Niklas och Ulrika på press vill, men får inte tiden att räcka till. Lil Terselius tycker att jag är toppen, Magnus Roosmann har själv börjat blogga. Flera dramaturger, skådespelare, regissörer, producenter och scenfolk finns på Facebook och några av dem jobbar aktivt.
På mig ligger en stor uppgift att hitta den gyllene vägen – att hitta ett sätt att öppna huset på utan att någon ska känna att det går ut över den personliga integriteten. Eller den konstnärliga integriteten för den delen.
Dagens fråga: Går mystiken i teatern förlorad om man får se filmklipp från repetitioner, sminkloger och dylikt från teatern?
För mig är svaret självklart och jag förbannar min respektfulla personlighet än en gång. Snart ska jag transformera mig till typ Zeb Macahan, köra på och aldrig be om ursäkt.
Hoppas du inte missat våra livesändningar och filmer från Dramaten&-arrangemang.
Ikväll ska vi på releaseparty hela familjen. Göran Setterbergs inspelning av Teaterpiraternas “Momo – eller kampen om tiden” är färdig och ikväll blir det alltså galapremiär.
I morgon ska jag först skjutsa Stora F till sjöslag på sjöhistoriska muséet. På kvällen blir det en ny träff med Björn Falkevik på Dramaten. Vi ska göra ett nytt livesändingsförsök, den här gången från Stora Scenen när Michael Nyqvist läser ur sin bok “När barnet lagt sig“. Det blir nog en utmaning att inte skymma publiken och samtidigt få en bra bild.
Det finns platser kvar att boka, men kan du inte komma är du alltså välkommen att följa evenemanget på webben, förutsatt att vi får all teknik att fungera. Håll koll på Facebook eller Twitter efter länk till sändningen klockan 19 söndag via Dramatens Bambuserkanal (som också ligger inbäddad i det här inlägget). Häng gärna med i chatten och/eller ställ frågor i Facbookinbjudan.
Tusen järn som smids skall väl resultera i åtminstone ett svärd. Ett gammalt ordspråk som passar in på min jobbsituation just nu – från och med måndag fyller jag ut min halvtidstjänst med sociala medier på Dramaten med en halvtid som operativ ledare för Dramaten&.
Exakt så som jag ville att det skulle bli. Att framtiden är oviss och att vi fortfarande bara tänker fram till jul är förstås en osäkerhet, men för mig är det inget alternativ att sluta på Dramaten förrän de andas sociala webben och klarar sig själva.
Faktum är att det bara är en tidsfråga innan hela kulturetablissemanget har flyttat in på webben och då vill man ju inte vara den som vaknat sist.
Livesändningen av eftersnack ned Killinggänget gick jättebra. Utan att ha berättat något mer än för våra trogna följare på Twitter fick vi 70 tittare live och ungefär 10 personer som aktivt deltog genom att ställa frågor. Siffror som är fullt jämförbara med den fysiska publiken. And It’s growing.
Men självklart är det inte friktionsfritt. Många inblandade personer och långa kommunikationsled leder till lyckade visklekenexperiment.
Det vill säga; när jag säger livefilmning så hör den jag pratar med höra filmning. När den personen vidarebefodrar informationen till de direkt berörda har det i princip fallit ur helt. Rutiner måste skapas.
Ja, det är en utmaning att tänka sig på andra sidan av alla hinder, men jag har gett mig f*n på att fixa det med livet i behåll.
Rosmari har bloggat sedan 2000 och driver kulturbloggen som ett fritidsprojekt. Rosmari är journalist och hittade sitt forum på webben. Hon fastnade för att man kunde kommunicera med andra och man kunde chatta med ICQ i början. När de stora jättarna upptäckte internet gick det tillbaka till envägsinformation igen. När bloggarna kom gick det tillbaka till tvåvägskommunikation.
Första året bloggade Rosmari anonymt och blandade ämnena.Men det blev mer och mer så att hon skrev om kultur. När det kom bloggpriser så började hon tänka att det vore skoj att få lite besökare till bloggen. Ibland gör hon intervjuer och nyheter. Hon ser det som en chans att hitta ämnen och vinklar som andra medier inte tar upp. Ibland tar de upp annat som andra medier har tagit upp redan.
Drivkraften är kärleken till det de gör. Men oberoende av vad de skriver om så är det folk som har åsikter.
- Lite skit får man ta, säger Rosmari. Det får man vifta bort.
Om man kunnat jobba heltid på att utveckla skulle det kanske kunna gå att gå runt på annonsintäkter. Varje vecka hör det av sig folk som vill skriva för kulturbloggen och hon tar in det mesta. När det är någon stor grej ser de stor skillnad på besökarantalet. Annonserna kommer från Tailsweep, de säljer in kampanjer som passar för olika bloggar.
Det Rosmari har märkt spelar stor roll är att man måste vara aktuell och skriva om sådant som är aktuellt. Det har också hänt att hon har varit för snabb, som när Prince skulle ge ut skivex gratis, dt uppmärksammades i andra medier först en månad senare och då hittade inte läsarna den infon på kulturbloggen.
Ibland hinner ingen kulturbloggare tid att gå på evenemang, då tar de in material från andra medier. 2000 unika besökare varje dag och heta dagar 4000-6000 besökare. Eftersom ämnena kan variera varierar också besökarna.
Tack Rosmari. Naturligtvis hoppas vi på fler kulturbloggar. Nu är enda konkurrenten på teaterområdet egentligen Rosmaris egna blogg – teaterstockholm.net.
Rosmari har också skrivit en bok som heter “Alla kan blogga”. binda förlag 90 kr.
Efter en kort mailkorrespondens med Andreas Ekström, ett långt samtal med Henrik Backbro och lunch med Christina Olsson tror jag att jag med större självsäkerhet fortsätter att stretcha på gängse oskrivna regler, och nu refererar jag till mitt senaste inlägg om intellektualiseringen av teaterkommunikationen.
Nog intellektualiserar jag också för mycket. Krånglar till det i onödan. Samtidigt är det sådan jag är. Jag måste ibland gå till botten med saker och ting för att känna mig säker på att jag gör rätt. Typiskt kvinnligt kanske.
Jag rekommenderar varmt att följa länkarna till alla tre. Andreas är på väg in i ett jättespännande bokprojekt som ska finansieras genom crowdsourcing. För 800 kr kan du ge honom en dag till att skriva på.
Henrik jobbar med ett superspännande samskrivningsprojekt med start måndag kl 18 på Dramalabbet. De har också behov av en typ av crowdsourcing – lån av laptops under själva samskrivningstiden på måndag. Man kan sitta hemma och skriva, men uppstarten vill de göra till en träff, for the fun of it.
Slutligen Christina – en driven, smart och grymt trevlig tjej (kvinna) som driver företaget Punct som erbjuder livsnödvändiga föreläsningar om bland annat föräldraskap. Dessutom hittar hon tid att blogga på Tara. Igår visade jag henne runt lite på jobbet och det resulterade i ett jättefint inlägg som får demonstrera exakt det jag pratar om gällande intellektualiseringen – visst är det roligt när det finns den här sidan av teatern också!
Tilläggas kan att jag har fått kontakt med alla dessa fantastiska människor tack vare Twitter. Jag sitter också och väntar på svar från Britta Blomberg på Cirkus Cirkör för att bestämma en bra tid och plats för ett första möte för oss som är intresserade av eller jobbar med att kommunicera scenkonst.
Twittertid = väl investerad tid.
Följ respektive länk om du också vill följa dessa på Twitter:
