Category Archives: Att vara mamma Mona

Idag vid middagsbordet, direkt efter att Stora F varit ute på bus-och-godis-turné, satt vi och pratade om hur lustigt det är att Halloween inte ens fanns i min och Johns världsbild när vi var i samma ålder som Stora F och Lilla L är nu. Däremot var ju skärtorsdagen vår stora högtid då vi kunde räkna med överflöd av godis i en skål (eller tekanna i metall). Visserligen betalade vi med små hemmaritade påskkort istället för att hota med bus, men annars är det ju samma sak. Bara olika kostymer och årstider.

Jo, jag älskade att gå påskkärring. Säkert lite för länge för att kunna anses vara cool, men inte ville jag missa chansen att skramla ihop till ett halvkilo godis innan åldern utgjorde ett definitivt hinder. Trots mina glada påskminnen vägrar mina barn att gå påskkärring. Det är väl konstigt? De gillar ju bus-eller-godis. Och de borde väl inte heller vilja missa ett tillfälle till godis i överflöd, tänkte jag, innan jag kom på det. Jag kom på vad det var som fick Stora F at som treåring gråtande förklara att han aldrig mer skulle gå påskkärring. När jag kom på det drabbades jag av ett hysteriskt skrattanfall. Jag lovar att det inte är det allra minsta konstigt. Du kommer definitivt att hålla med när du hör historien:

Stora F, 3 år, kläddes upp i kjol och sjalar, huckle på huvudet, små söta fräknar i ansiktet och tekannan sattes i hand. Lilla L – då en snart ettåring fick fräknar och huckle och fick sitta på mammans arm. Sen gick de ut på bygden alla tre. Mamma Mona hade fått en briljant idé som skulle lära hennes barn att det är roligt att ge. Och påskkärringgrejen – det där med att tigga godis – tyckte hon kändes fel. “Inte ska man väl lära sina barn att tigga godis”, tänkte mamma Mona, och vände på det hela.

Han skulle naturligtvis inte tigga godis. Han skulle ju få ge bort godis istället. Hon utrustade alltså tekannan med alla möjliga sötsaker och kvittrade glatt till sin lilla son att han skulle bjuda alla människor de mötte. När pojken visade tecken på tvekan kvittrade hon att människorna skulle bli så glada och “det är väl roligt att göra människor glada?”.

Tanken var att folket skulle bli jätteglada och le lite snett och tycka att den då lilla pojken Stora F var den mest generösa och snälla lilla pojken man någonsin träffat varpå han skulle få stärkt självförtroende och verkligen uppskatta gesten “att ge”. Det var väl fint tänkt?

Det var bara det att människorna inte riktigt var med på noterna. De var vana vid att påskkärringar tiggde godis. Därför tog folket omvägar och tittade bort när lilla Stora F närmade sig dem med sin tekanna. Några fräste något i stil med att de inte hade något att ge. Väldigt få tog sig tid att lyssna på vad han hade att säga och den modiga lilla killen blev alltmer modstulen och förvirrad.

Utflykten avslutades med att Stora F förtvivlat föll i gråt och förklarade att det där med påskkärring verkligen inte var något roligt och att han inte alls ville ge bort godiset. Mamma Mona tröstade, fortsatt övertygad om att det var en god strategi och fortsatte att tycka det, ända till Halloween sex år senare (idag) när hon plötsligt förstod vad som hade hänt i huvudet på lilla Stora F den där skärtorsdagen, och varför han därefter tvärvägrat att gå påskkärring.

Så kan det gå!