I huvudet på Mona Wallin

Fråga inte. Det var några timmar sedan jag borde ha gått och lagt mig. Jag vet.

Tidigt i morgon åker jag till Gävle för mitt livs första riksstämma. What so ever. Naturskyddsföreningen aka “jobbet” ska konferera och bestämma hur styrelsen ska se ut nästkommande period. Det blir lite extra rafflande eftersom det finns lite olika åsikter om hur det ska se ut.

Min förhoppning är att min förvirring ska ha lagt sig efter den här helgen. Det ska bli otroligt skönt att träffa föreningsmedlemmar, få en bättre bild av de personer som faktiskt är mina egentliga arbetsgivare. Det börjar bli dags att hitta formen och läget. Det har tagit lång tid att hitta tonaliteten och min plats i allt som händer i miljörörelsen.

Nu kommer en sådan där transparent problemformulering som jag är så bra på. En sådan där som får folk att tro att jag är osäker fast det egentligen bara handlar om att jag försöker sätta ord på mina funderingar och – ja osäkerheter. Men frågar du mig så är det min styrka. Vore det inte så att jag gjorde de här vändorna så skulle jag inte kunna stå bakom ett enda beslut. Och för mig är det viktigt, att beslut är väl grundade i mage, hjärta och hjärna.  Jag är stolt över att kunna säga att jag inte har svaret på precis allt. Det har varit tyst runt mig och mitt nya jobb, här kommer förklaringen varför och hur det löser sig kommer att märkas här.

Balansen mellan det personliga och jobbet är inte självklar av olika anledningar. Det ena är att jag kommer från kulturbranschen, och nyligen hittat balansen där. Det andra är att Naturskyddsföreningen är en plats där det pågår enormt många olika aktiviteter på så många olika nivåer. Så det är något helt annat, något mycket mer komplext än det jag byggde upp på Dramaten.

Att föreningen beskylls för att vara partipolitisk gör också att det blir svårare. När vi tänker igenom hur vi agerar på till exempel twitter och vilka blogginlägg vi länkar till måste vi tänka på att det inte får verka som att vi är partipolitiska vilket hämmar friheten i kanaler som Twitter till exempel.

Några riktiga succéer har vi åstadkommit i alla fall. Skogsbloggen är ett exempel. Det är en av våra skogshandläggare som är ute och inventerar skog i Sverige rapporterar direkt. Folk hör av sig och vill hjälpa till och ber om hjälp med sina skogar. Helt fantastiskt.

Presskonferensen förra veckan om vår granskning av kommunernas klimatarbete drog dryga 900 tittare live. Båda dessa exempel visar verkligen på både potential och nytta med att jobba vidare med resultat som är långt över förväntan.

Men nu var det ju den tidiga avfärden imorgonbitti. Så man kanske ska studsa i säng dårå. Det var skönt att lätta hjärtat lite. Tack för att du lyssnade.

Relaterade inlägg:

• En stor, viktig och överväldigande uppgift
• Jag vill gifta mig med Internet
• Det går inte förstå vidden av oändlighet
• Bloggpris, inspiration och ambitioner
• Härligt med nytändning

Skog, djur, jordbruk, hav, fiske, miljögifter, klimat, val, skola, utbildning, föreningsaktiva, medlemmar, stämma, guidning, events, seminarier, presskonferenser, organisation, samarbeten med kultursektorn, lokala nätverk, internationella nätverk, samarbeten med företag, försäljning av varor, produktion av böcker, medlemsvärvning, – vad mer, vad har jag glömt? Det är så otroligt många områden och så otroligt många engagerade människor.

Jag är väldigt glad att jag hade någorlunda koll på frågorna i förhand, för här mina vänner, här blir det fördjupning. Vi snorklar inte på ytan någonstans utan djupdyker med dykarklocka. Inte heller räcker det med att prata om Sverige, nej, det finns en hel internationell avdelning, så det mesta kan du dubbla med två och lägga till syd framför den ena.

Jag pratar naturligtvis om mitt nya fantastiska jobb. Eller nya förresten? Det har ju gått en  dryg månad nu. Men det tar tid mina vänner. Det tar tid att sätta sig in i vad vi gör. Att sedan komma fram till att min uppgift kommer att bli just den – att reda ut detta allt för människor som, precis som jag, faktiskt inte vet vad Naturskyddsföreningen gör trots att de nog tror det. Tala om vad vi gör. Och få fler att göra som vi av det enkla skälet att det är absolut livsnödvändigt. Det känns som en stor, viktig och överväldigande uppgift. Och jag är tillräckligt knäpp för att tycka att det är hur kul som helst.

Mest chockad har jag hittills blivit av att lära mig att tusentals frivilliga hjälper till att inventera Sveriges skogar och hjälper till och rapporterar om skyddad skog har avverkats. Äkta kamoflerade detektiver med andra ord. Skogshandläggaren är ute och inventererar fyra till fem skogar om dagen under fem sommarsäsongveckor per år. Det är coolt och jag hade verkligen inte den blekaste. Allt detta arbete mynnar ut i en gigantisk databas över Sveriges skogar, med arter och allt. Nästa fråga blir: hur många skogar finns det egentligen? Hur definieras en skog?

Sen är det ju ett faktum att det är ganska skönt att få lite press på sig att faktiskt börja ta ansvar. Jag hoppas kunna överföra den känslan. Det ska ju inte behöva vara så att man börjar tänka sig för endast när någon kontrollerar en. Eller är det så? Är det kanske det vi behöver? Eller klarar vi att ställa om enbart med hjälp av drömmen om att må bra och för att vi inser själva att vi måste?

Idag på en after work satt vi och spånade om tanken på en blogg, kanske en budkavleblogg där den hållbara framtiden visualiseras. Ur ett personligt perspektiv. Hur ser det ut? Hur mår du? Vad äter du? Hur lagar du maten? Hur tar du dig till jobbet? Vad jobbar du med? Hur mår du? Vem älskar du? Vad tänker du på?
Vi lämnar informationsåldern och ger oss in i den hållbara åldern. Hm, jaa. Det borde vi göra. Vi kanske börjar redan nu? Hojta till om du nappar på idén och skulle vilja vara med om/när vi kör igång.

Om inte annat så ska jag skriva till Guinnes Rekordbok nu för jag tror bestämt att det här inlägget har god chans på blogginlägg-med-flest-frågetecken-rekordet.

Relaterade inlägg:

• Riksstämma med nya jobbet
• Teatermystik och sociala webben
• Jag vill gifta mig med Internet
• Från guldfasad till gummistövlar
• Sociala medier på storföretag #ggm09

Här är koppen. Hittar ingen länk till affären. Eller kallas det galleri? Det är flera keramiker i alla fall som säljer sina superfina grejer där och det ligger i korsningen mellan Kocksgatan och Östgötagatan.

Uppdatering: Det heter 125 Kvadrat ligger på Kocksgatan-Östgötagatan och HÄR är länken.

Relaterade inlägg:

• Inga relaterade inlägg

Hjärnan är slut efter alla intryck på nya jobbet.

Försöker få grepp om organisationen och konstaterar med värne att det finns ett enormt engagemang i den här föreningen och enormt många bollar att springa på.

Rent konkret ligger just nu på mitt bord att träffa och lära känna folk, att lära mig sajtstrukturen och systemet för utskick samt att sätta rutiner och strategi för valbevakningen.

Vid sidan av sätts nya rutiner för mat och motion. Det fungerade alltså inte att bara strunta i saker. Och uppenbarligen räcker promenader inte till. Så numera är jag alltså sockerfri. Jag får tänka att jag inte tål socker helt enkelt. Jag är ju faktiskt på sätt och vis allergisk. Och så har jag dammat av Cykeln.

En timmes cykling om dagen ska väl ge någon form av resultat. Tack vare Johns syster och mamma har jag hittat ett danscentet som har lunchdtopinträning dagligen till ett bra pris. Tjohooo! Det är ju precis så vi vill ha det. Nu var det ju påskatängt när jag kom dit igår för att träna första gången, men på måndag så.

Ja men kolla va? Det ska mig bli ordning på den här tjejen också såsmåningom. Dessutom köpte jag en superfin och dyr riktig tekopp med hjärta på.

Jag tar kort på den i morgon och länkar till den fantastiska keramikaffären på Östgötagatan där jag köpte den av en supergullig tjej som dessutom hade gjort koppen själv. Jaa, alldeles själv. Men jag fick slå in den själv för hon skulle på sin första date på 20 år så hon hade målat naglarna.

Alltså: nytt jobb, nya cykelvanor, nya kostvanor, ny tekopp och nya tevanor. Känns bra. Och snart är det vår.

Relaterade inlägg:

• Inga relaterade inlägg

Jag överlappar mellan två jobb just nu. Det är ganska mycket att hålla på med, och lite förvirrande. Samtidigt passar jag på att förälska mig i en lägenhet som jag och J vände ut och in på oss för att den skulle bli vår. Men den rann oss ur händerna.

Därför är jag glad att vi har den lilla unblockövningen som tvingar mig till att skriva något överhuvudtaget. Det finns massor att berätta men det är så osorterat och mycket så det krävs väl en nystning. nästa unblock går ju ut på att skriva 2500 ord och kanske lyckas jag nysta ut allt under den övningen. Jag ska ge mig på den ikväll. Ska bara låta orden flöda – vilket jag älskar. Jag älskar det för att det är fritt från prestige.

Återkommer.

Relaterade inlägg:

• Inga relaterade inlägg

Here’s some news for you:

I nästa månadsskifte byter jag teater, guld och glamour på Dramaten mot natur, mångfald och miljö på Svenska Naturskyddsföreningen. Det blev klart igår då jag både pratade med min nuvarande och skrev kontrakt med min kommande chef.

Från det ena drömjobbet till det andra. Kanske ur askan in i elden, men mest ser jag det som att jag går från den ena utmaningen till den andra. Miljökommunikation var egentligen det jag hade kikarsiktet inställt på när jag började min utbildning på Medieinstitutet, men teaterspåret föll sig naturligt eftersom jag ändå höll på med det på min fritid.

Som webbredaktör med inriktning på sociala medier på Svenska Naturskyddsföreningen kommer jag att ingå i ett team (om än litet) av webbfolk som inser att det finns mycket att göra både på sajten och externt. Det ska bli riktigt roligt att ha folk att bolla idéer med och att kommunicera frågor som jag har utbildning i samt förståelse för på olika nivåer. Samtidigt har jag den största respekt för vad jag ger mig in på. Det SNF säger har stor inverkan på många instansers beslut varför det blir oerhört mycket viktigare att noga tänka igenom strategin för varje sakfråga, fel och missuppfattningar kan ju få oerhörda konsekvenser både för individer, samhällen och framförallt – vår planet. Dessutom ser jag det som en stor och viktig uppgift att göra det lättare att ta till sig information om vilka strån vi som individer kan dra till stacken och att stötta lärare och föräldrar i att få framtidens vuxna att förstå, uppskatta och respektera naturen. Helst genom att uppmuntra dem till att besöka den. Som lärare mötte jag alldeles för många barn som inte visste skillnaden mellan svamp och mossa, eller björk och en och som i princip såg skogspartiet utanför skolan som ett direkt hot mot deras hälsa.

Men innan dess är det mycket att göra. Förutom det vanliga med att hitta på, producera och kommunicera föreställningar och evenemang ska jag hålla ett föredrag tillsammans med chefen på ett seminarium som Kulturförvaltningen håller i för olika muséer och bibliotek. Förhoppningsvis har vi också hittat rätt person att ta över efter mig så att jag hinner göra en snygg överlämning. Självklart kommer det att bli tråkigt att lämna Dramaten, i det stora hela är det alldeles underbart att jobba där. Men det blir ju inte riktigt sorgligt eftersom jag går vidare till något som jag tycker är ännu bättre.

Relaterade inlägg:

• Fritt flöde leder till varför jag älskar teater
• En stor, viktig och överväldigande uppgift
• Anna Hamilton – Mr Sandman
• Stora kulturbloggpriset utdelat
• Teatermystik och sociala webben

I höstas gjorde jag en liten miniundersökning om folks teatervanor. (OBS! Liten mini…) Det börjar bli hög tid att publicera resultatet…

15 personer har svarat. Det är självklart inte möjligt att utifrån detta underlag dra några slutsatser, men jag ser ändå ett antal anmärkningsvärda tendenser.

På frågan Hur ofta går du på teater har

• Aldrig (2)
• 1 ggr/år (9)
• 2-5 ggr/år (4)

Ingen går oftare än så, vi kan alltså konstatera att min läskrets inte är några theatreluvvies men parvlar sig i alla fall iväg. Då undrar man vad det är som får dem att gå, i de fall de faktiskt gör det.

Jag ställde frågan och fick följande svar:

• När någon tipsar om en bra pjäs (10)
• En bra recension (10)
• Kända skådespelare och regissörer (10)
• När jag känner igen namnet på pjäsen (2)

Det kanske inte ser så märkvärdigt ut, men observera att trots att man här hade möjlighet att välja fler alternativ var det INGEN som klickade i alternativen

• Jag har bra koll och vet vad som ska komma
• Jag ser en annons som väcker intresse.

Det är anmärkningsvärt när man ser hur teatrarna fördelar sin marknadsföringsbudget. Återigen, det här är bara 15 personer, men det visar ändå att det ligger något i min tes om att det är hög tid att åtminstone börja fundera på att förändra kommunikationen.

Sista frågan var “Vad tycker du om teater?” i kombination med den första är också intressant. Och här tänker jag närmast på de två som inte går på teater alls.

Alternativen var

1. Jag bryr mig inte ens om att gå dit. Det verkar tråkigt
2. En lyxig upplevelse (4)
3. Mossigt, tråkigt, sömnpiller
4. Jag vet inte så mycket men är nyfiken
5. Det är spännande och jag älskar teater (11)
6. Det är okej

Trots upprepade försök att få folk att erkänna att de tycker det är trist och att de inte bryr sig har de ändå valt att klicka på alternativ 2 och 5. Jag drar slutsatsen att de vill gå men kommer inte iväg. Nästa fråga till dem blir – vad skulle få dig att masa dig dit?

Nästa fråga till mig är: Varför använde du inte ett undersökningsverktyg som kunde publicera resultaten i grafer på ett smidigt sätt?

Relaterade inlägg:

• 2010 – året då man måste göra rätt
• Teatermystik och sociala webben
• Galapremiär och läsning
• Framgångar
• Eftersnack med killinggänget

Nu räcker det väl ändå med snö? Jag fick ju för bövelen bränna sönder motorn för att komma ut från parkeringen i morse. Hur mycket snö finns det?

Igår var det prisutdelning. Sveriges bästa bloggar utsågs och bloggosfären flödar av inlägg om vinnare och mingel. Jag följde kvällen via twitterflödet och det kändes nästan som om jag var där. Jag hejade extra mycket på Kulturbloggen i kategorin nöje/kultur eftersom jag tycker att de gör ett fantastiskt jobb med att rapportera från det mesta som händer inom både musik, böcker och scenkonst. Tyvärr blev det inget pris för dem i år heller. 365saker som vann istället är visserligen verkligen värda sitt pris. Det är en fantastisk blogg som varje dag kommer med mer eller mindre galna tips om saker man kan hitta på. De firade genom att uppmana bloggare att starta sina egna 365-bloggar; den mest kreativa 365-bloggen som startas inom en vecka vinner den Samsung Galaxy-androidtelefon som de fick i pris. Åh, om Dramaten kunde starta en egen 365-blogg. Det skulle vara kul, och bra. Men det finns gränser för vad man hinner på 20 timmar i veckan.

Apropå Dramaten och blogg ja. I tisdags träffade jag regissören och ensemblen för Citizenship på Unga Dramaten och filmade lite. Pjäsen tar bland annat upp det där med att vara sig själv vilket jag tog fasta på och frågade skådespelarna vad det innebär. Jag tänkte att de som nu jobbat med det under några veckors tid borde veta. Och det tyckte jag att de verkade göra. De sex filmerna kommer att publiceras en per dag på Ta sceningången, men den som är så där nyfiken och vill veta NU hur man gör för att vara sig själv kan smygkika i Dramatens Youtubekanal.

Så sakteliga börjar folk i huset snappa upp vad det är jag gör. Det händer att det kommer folk med idéer och jag tycker att de lyssnar mer intresserat när jag kommer med förslag. Vi har ännu inte några rutiner för hur kommunikationen i de nya kanalerna ska flöda in och ut i organisationen, men med större intresse och mer kunskap som kommer nog den ambitionen att växa fram.

Tipsade jag förresten om Mattias Boströms inlägg om hans twittrande från Piratförlaget? Jag kommenterade där och lovade nog att göra ett inlägg ur mitt perspektiv. Det ska jag göra också, men bidar min tid lite grann. Det som är intressant är att vi har väldigt olika organisationer bakom oss, olika arbetssituation, olika lång tid som vi jobbat i organisationen och olika mandat. Alltså måste också twittrandet läggas upp på olika sätt.

Relaterade inlägg:

• Riksstämma med nya jobbet
• Jag vill gifta mig med Internet
• Det går inte förstå vidden av oändlighet
• Härligt med nytändning
• Teatermystik och sociala webben

En förmiddag med Tweetdeck och lunch med Social Media Lunch Club var precis vad jag behövde.

Återkommande på lunchen var det faktum att det inte kommer att räcka med den goda viljan längre. 2009 var året då ett företag eller organisation kunde få uppmärksamhet bara genom att finnas på Facebook och Twitter. De som kommer lyckas under 2010 är de som gör nödvändiga förändringar i organisationen för att kunna hantera responsen. Det vill säga de som gör rätt.

Ett gott exempel är @SJ_ab. De har bevisligen lyssnat på sina kunder och infört vegetarisk mat på samtliga tågresor efter önskemål som inkommit på Twitter. De har ett helt team som jobbar med att uppdatera och svara på inkommande frågor och kommentarer. Bra jobbat!

Här kommer ett exempel på en situation som hade kunnat undvikas om jag gjort mitt jobb bättre. Det är väl ingen stor grej egentligen, men viktigt för framtida och mer kontroversiella situationer.

Jag tyckte att det vore fint att delge processen om  hur tankegångarna gått när Elizas språk blev till. Något jag försökte få till under repetitionstiden. Dels skulle det bli en intressant process för publiken att följa, dels skulle det förekomma eventuell kritik mot det val man gjort.

Ännu bättre skulle det vara om publiken fick vara med och tycka till under processen, och att de blev lyssnade på. Ensemblen kunde till exempel pröva de idéer som kom in, filma och lägga upp. Jag tror att det skulle kunna öka intresset för föreställningen rejält. Särskilt hos nya målgrupper.

Detta kunde av olika skäl inte bli av och efter premiären blev språkkritiken ett faktum.

Ensemblen och regissören ville få fokus på det de tyckte var viktigt. Men vad det är kommer ju aldrig fram nu eftersom många av kritikerna har en annan åsikt.
Alexandra Rapaport fick visserligen chansen att prata lite om det igår, hos Malou i TV4. Inslaget ligger på TV4 play (länkar inte eftersom jag skriver på min telefon, men det går att söka eller gå till Dramatens twitterflöde där länken ligger).

Men jag kan inte låta bli att undra om det hade sett annorlunda ut om processen hade varit offentlig. Och att den hade kunnat vara mer offentlig om jag lyckats bättre med att se till att strategierna är förankrade på ledningsnivå.

Vad tror du?

Relaterade inlägg:

• Web 2.0 lösningen för scenkonstnärerna
• Folk vill gå på teater och bryr sig inte om annonser
• Teatermystik och sociala webben
• Galapremiär och läsning
• Framgångar

Det blev till att lämna jobbet i förtid igår. Någonting elakartat trycker fortfarande mot bihålorna och orsakar extrem huvudvärk och en känsla av att vara febrig fast jag inte är det. Stora J och lilla L har också insjuknat och julförberedelserna kom av sig med besked.

Medan jag ändå bara ligger här eftersom det är det enda jag kan göra så passar jag på att läsa ikapp i bloggosfären. En uppgift som skamligt nog hamnat på efterkälken sedan flera veckor. Det borde självklart ingå i mina arbetsuppgifter, men tiden har inte räckt till. Det positiva med att göra uppehåll i bloggvärlden är att det blir så extra varmt när man kommer tillbaka. Jag tror att jag drabbas av lite blindhet när jag är duktig och hastar igenom inlägg efter inlägg dagligen. När jag nu gör nerslag och läser vissa inlägg ordentligt slår den personliga generositeten emot mig. Läs till exempel det här inlägget där Nattens Bibliotek tipsar om inlägg som berör, och följ länkarna.

Med glädje konstaterade jag igår att Bambuser nu finns som iPhone-applikation och den fungerar även på icke jailbreakade versioner som min. Skoj, skoj. Snart har vi förhoppningsvis också en SvT-Play applikation. Du kan vara med och påverka Apples beslut genom kampanjen Dear Steve Jobs. Vi hoppas att kampanjen och uppmärksamheten runt den ger resultat.

Det har också blivit klart att min halvtidstjänst på Dramaten finns kvar efter jul och glädjande nog har jag blivit erbjuden att fortsätta med den. Det är alltid skönt att veta vad som händer framöver, återstår bara att hitta något att komplettera med på den andra halvan.

Nu vaknade den feberyriga lilla L, så jag ska gosa lite. På återseende.

Relaterade inlägg:

• Sjuk flicka ger mamma iPhonekunskaper
• Om du undrar vad jag har gjort idag så…
• Det här var ju enkelt