Jo, det vore kul. Men man ska väl inte förhasta sig? Vi ska först smälta det här, och känna oss nöjda med att vi kunde drabbas av den rätta känslan efter så många år, två barn och förortsliv.

Ingen av oss har någonsin burit drömmen om ett bröllop. Så vi ska nog vänja oss lite med tanken också. Vi är nig båda lite skilsmässobarnskadade också och är lite rädda. För efter giftermål finns i vår värld bara ett steg till. Och det vore ju onödigt att forcera fram.

Rim och reson

Idag, missar jag en femte arbetsdag pga den riktiga käftsmäll i form av influensa som besatte min kropp ca förra helgen. Pappersförbrukningen är dock nere på en halv toarulle om dagen jämfört med tidigare en hel. Kunde också titta på TV och faktiskt förstå vad de sa, så idag har jag lärt mig av Oprah och hennes gäst Goldie Hawn att man blir lyckligare av att ta låsa in sig i ensamhet och andas en minut om dagen. Kan ju vara värt ett försök.

Är det något gott den här sjukdomstiden medfört så är det just insikten av att jag. måste. sluta. stressa upp mig. Jag har insett att jag inte är ett offer för omständigheterna. Jag måste ta kontroll över situationen själv och helt enkelt låta saker vänta. I mitt jobb blinkar och plingar det hela tiden och eftersom jag är en sån där person som har svårt att skjuta upp saker så agerar jag till slut som en person med typ alla bokstavskombinationer there is… But NO more!

Regel: Fokusera på en sak i taget! Ta den där minuten så fort det börjar kännas omöjligt.

Tack till mig själv för att jag gör det framöver.

Har det kommit en gillning så blir jag besviken för att ingen kommenterat. Finns det kommentarer så vill jag ha fler. Och jag fortsätter att kolla hela tiden. Jag måste vara ständigt uppkopplad och får ångest av att inte ha koll, så det är lite jobbigt att till exempel gå in i duschen, för att inte tala om hur svårt det är att gå och lägga sig. Ett annat tecken på att jag är djupt nere i skiten är att jag ursäktar mig och (halv)ljuger för min familj. Jag ursäktar mig med att det är roligt och min familjs protester tystar jag ner genom att förklara hur otroligt viktigt det är att jag svarar exakt just nu.

Med en mängd personliga kanaler och minst lika många för jobbets räkning finns det ett fantastiskt utbud av möjligheter till påfyllning av mitt omättliga bekräftelsebegär. Om det inte kommit in något nytt så kollar jag mailen för säkerhets skull. Jag är beroende av att andra visar för mig att de vet att jag finns.

Det här har inte varit ett problem förrän nu, för några dagar sedan. Jag har upptäckt att jag fått mycket svårt att gå och lägga mig på kvällarna och har försökt analysera mig själv, och detta är vad jag kommit fram till: Jag är en fullkomlig junkie! Dessutom är jag ju en riktig martyr eftersom det mesta av mina avtryck förblir okommenterade. Det ger samma känsla av tomhet som när jag var tonåring och fick veta att ingen hade sökt mig på telefon medan jag varit hemifrån.

Jag hoppas innerligt att det går att bota bara de värsta symptomen, för total avhållsamhet är jag inte intresserad av, aldrig! För bortsett från det maniska så älskar jag alltihop.

För att fixa till torsdagslyx kan man till exempel ta en mamma som har födelsedag, möta upp familjen på valfri snabbmatsrestaurang i stan för middag och sedan promenera genom stan på gator du sällan sätter fötterna på tillsammans med familjen. Eftersom ni väljer spännande kvarter med små konstiga butiker* så märker inte (eventuella) barn av att det är en bit att gå och traskar på som aldrig förr.

Väl framme hos födelsedags”barnet”; ring på, kliv in, byt glödlampa i hallen, grattiskramas och gå in och duka upp för kaffe och tårta. Sitt och babbla om allt mellan himmel och jord medan barnen leker. Skulle ett syskon dyka upp med sina barn har dina barn dessutom en kusin att härja med, då blir det extra roligt. Och lyxigt.

Sen kan du åka tunnelbana hem och känna den där harmoniska känslan av att du faktiskt har ett liv. Så att du har något att blogga om.

*konstiga butiker = som säljer till exempel peruker eller serietidningar och som inte heter seven eleven eller pressbyrån

Gå från jobbet i tid.

Möt familjen på torget och handla sushi. Räkfri förstås.

Gå hem och ät med pinnar, prata om dagen, skoja om roliga saker.

Poppa popcorn och ta fram tårtan som blev över i helgen.

Sätt på en spännande film, till exempel X-men, den är rätt bra faktiskt.

Avsluta med en mysig läggning av barn med lite pyssel i sängen.

Varning:

Sätt er INTE och betala räkningarna därefter.

Så nu har jag fattat. Jag prioriterar fel redan när jag inte går och lägger mig.

Men då till det viktigaste. Hur? HUR? ska jag då hinna allt jag vill göra? Allt jag vill göra vaddå? Ja men – äta, jobba, vara med barnen, hålla sig ajour med kompisar/nyheterna/twitter, få utlopp för sin egen kreativitet (blogga/fota/spela piano/sjunga/spela teater/redesigna bloggen), träna, mingla och gå på After Work, läsa böcker, titta på film, umgås med sambo, städa, tvätta, laga mat, gratulera folk på födelsedagar och dessutom hinna sova.

Jag vill vara en god vän, vara en god mor, vara en god syster och dotter, vara en god sambo. Men jag har tappat bort mig helt och känner det som att jag har hamnat i någon sorts läge där jag är mer eller mindre ingenting. Gör allt för snabbt och med för lite hjärta för att jag inte har förmågan att välja. Det här har varit ett problem länge, det går i vågor, ibland kommer två dagar som i förra veckan då jag tar tag i saken, men då blir det ju så himla tråkigt.

Jag måste skaffa mig en strategi. Hur gör du?

J har ett fokus, att komma iväg så fort som möjligt. Jag har ett annat fokus – att inte glömma något mitt i allt. Mitt fokus leder ofta till att jag identifierar brister i hushållet. Till exempel kan det handla om bristande tvättrutiner eller att vi måste få ordning på våra pappershögar. Bristerna uppdagas ju i stressade lägen eftersom det helt enkelt inte finns tid att strosa omkring och undra “var la jag nu det där viktiga pappret som skulle med till skolan”. När jag noterar bristen gör mitt fokus på att komma ihåg att jag antecknar det. Inte på papper nej, utan rakt ut i luften. Då hör ju J det. Och han tolkar det som att jag tycker att vi ska åtgärda nu. Eftersom hans fokus är att komma iväg har han verkligen inte tid med att tänka på sådant. Och när han säger det tolkar jag det som att han tycker att åtgärderna jag föreslår är oviktiga. Och ja. Sen kan du nog räkna ut testen själv.

Hur som helst så lyckades vi komma i tid. Visserligen utan gympapåsarna (…) men ändå. Och jäklar vad bra han är på utvecklingssamtal den där nya magistern han har, vår lilla Stora F. Med ett direkt tilltal mot eleven, utan att osäkert söka efter föräldrarnas medhåll plockade han och Stora F fram det viktigaste som Stora F kan göra för att utvecklas. En halvtimme kändes jättelagom.

Och nu sitter(!) jag på tunnelbanan och har nyss hört meningen “linje 10 mot Kungsträdgården” i högtalarna för första gången på ett halvår. Ljuv musik i mina öron. Och oh så skönt att slippa leka Kinesisk tunnelbana-leken igen.

Följ min blogg med Bloglovin

• 

  Den där mörkröda färgen...

  

  Parkvägen - fortfarande mest grön

  

  Utsikten genom fönstret

  Jo – också är jag lite smått nyförälskad i min iPhone efter uppdateringen. Den har en himla massa mysiga små nyheter.

Men fasen vilken rolig dag. Världens bästa John, numera @johngripe, fyller år. Så dagen började med kalas, slutade med kalas och däremellan hann jag både hurra för den goda nyheten om en grossist som inte bara är Anti Scampi utan också plockat bort ål och tonfisk ur sortimentet, och för själva Anti Scampi i sig eftersom vi blivit nominerade till årets Blåslampa.

Trippelt firande alltså, eller kvadrupelt beroende på hur man räknar. Och nu har jag mot alla odds lagat en jättegod middag till födelsedags”barnet” och lärt mig att man inte ska vispa grädde med mixern. Det blir mer keso än fluff.

Det här vill man inte ha till kladdkakan

Nu ska jag jobba lite till, vika lite tvätt och sen får vi se om det blir några timmar sömn också.